– Barn är ärliga och man måste vara ärlig tillbaka. De märker direkt om man lurar dem eller håller undan något.
Maria Lundgren vet vad hon talar om. Hon är barnläkare på akuten på Barnsjukhuset i Uppsala och det går inte att ta miste på hennes engagemang för sitt arbete.
– Jag har aldrig tråkigt på jobbet. Det är oförutsägbart och svårt men jag känner alltid att jag gör nytta. Glädjen är mötet med barnen och deras familjer.
Men Maria Lundgren uttrycker också en frustration över underbemanningen på sjukhuset som gör att hon ofta känner att hon inte hinner lyssna så länge och så noga som hon skulle vilja.
När hon kommer hem kan hon fundera över om det är något hon har missat eller inte fångade upp. Känslan av otillräcklighet är tung, säger hon. Den bär man alltid med sig.
När hon var liten hemma i Umeå var det barnmorska hon ville bli. Men när det var dags för universitetsstudier blev det ändå läkarprogrammet hon valde. Vägen dit var inte spikrak.
Andra året i gymnasiet hoppade hon av. Hon hade höga krav på sig själv och kände att hon måste göra något helt annat. Umeå kommun ordnade med jobb för ungdomar och Maria sydde barnteaterkläder under ett helt år.
– Det var fantastiskt roligt! Jag fortsatte att sy sedan och sydde jättemycket när jag pluggade i Uppsala. Numera använder jag mest mina symaskiner till att lappa kläder.
På Ljungskile folkhögskola läste hon in sista året i gymnasiet. Det var en resande folkhögskola så det blev också ett par månader i Indien, en resa som gjorde stort intryck på Maria.
– Det var helt makalöst. Det är ju ett land med så stora kontraster. Otroligt vackert och färgstarkt, samtidigt otroligt hemskt och allt det på samma gata! Jag skulle gärna vilja ta med mig mina barn till Indien någon gång.
Sedan blev det Uppsala och läkarprogrammet och de åren är nästan de roligaste i hennes liv, säger hon. Sin man träffade hon redan första året. Det var en oerhört intensiv tid. Hon sydde kläder till spex men annars deltog hon inte så mycket i nationslivet. Läkarprogrammet är krävande och det blir inte mycket tid över till annat.
Direkt efter utbildningen började Maria Lundgren forska. Hennes avhandling handlar om barn som föds underviktiga och vilka konsekvenser det kan få för deras intellektuella förmåga när de kommer upp i skolåldern. Hon konstaterar att en del av dem kan behöva mer stöd men att de inte fångas upp lika mycket som barn som föds för tidigt. Där finns mycket att göra.
Hemma i Umeå spelade Maria mycket fotboll men sedan hon kom till Uppsala och speciellt sedan hon fick barn är det löpning som gäller för henne. Hon springer flera gånger i veckan och minst ett pass som är runt två mil långt. Jag frågar henne vad det är som lockar och vad som händer med en när man springer långt.
– Det är nästan meditativt. Det rensar alla tankar och det är roligt mentalt. Först är det ju bara skönt men mot slutet måste man bråka med sig själv när tröttheten kommer och jag gillar den utmaningen. Känslan på slutet av ett långt lopp när man tänker att aldrig mer och sedan så fort man har kommit i mål så anmäler man sig direkt till nästa lopp! Det är helt fantastiskt!
Nu fyller hon fyrtio och konstaterar att alla storslagna drömmar man hade när man var tio eller tjugo aldrig kommer att bli av. Man blir realist, säger hon, och drömmarna blir andra och lite mindre.
– Jag ville bli någon som hade något viktigt att säga, jag ville vara med och förändra världen, göra den till en bättre plats och göra ett avtryck. Men jag ville också bli mamma och få en familj och det har jag fått.
Vad är viktigt och vad är mindre viktigt?
– Vad andra tycker och tänker om en, andras förväntningar på en är inte viktigt. Men det är svårt. Man vill alltid vara alla till lags överallt, speciellt som kvinna, tror jag. Min familj är oerhört viktig och att vardagen är rolig. Ingen annan kommer att ordna det för en, det kommer inte att hända sedan, det händer nu!