Karin växte upp i en ryggåsstuga i Blattnicksele intill Vindelälven. Hennes far var lappmarksdiakon, och hemmet stod alltid öppet för hjälpsökande.
– Pappa var en sorts barfotadoktor – det här var långt före distriktssköterskornas tid. Han hjälpte folk med skrivelser och lade om sår.
När Karin var sju år flyttade familjen söderut; föräldrarna blev föreståndare för alkoholistanstalten Östfora. Uppväxten där, ”det kollektiva”, präglade henne livet igenom.
– Vi åt och umgicks med patienter och personal. Det var en spännande och rolig miljö att växa upp i för en unge.
Kristendomen, i form av sträng schartauanism, påverkade henne också. Karins morfar var schartauan och sträng patriark, vilket präglade hela släkten.
– Det var så mycket som var synd, så mycket som var tungt. När jag blev äldre kände jag därför en kluvenhet till religion. När man är ett Guds barnbarn tvingas man hela tiden ställa de existentiella frågorna. Det fick jag nytta av senare i livet.
Hon utbildade sig till sjuksköterska men hoppade av yrket efter sin examen. I stället utbildade hon sig till socionom vid Sköndalsinstitutet.
– Det var en ren sinkadus att det blev så, säger Karin och berättar om en novell hon läste om ett ungt par som ”råkade i olycka”, och där kvinnan dog efter en illegal abort. Den speglade hennes egna erfarenheter som ung; den ständiga skräcken för att bli gravid.
– Jag kände det som en mission att jobba för sexualupplysning och fri abort, säger Karin som fortfarande brinner för detta:
– Ingenting är gratis. De rättigheterna måste hela tiden försvaras.
Vid Sköndal träffade hon 1949 sin blivande man Åke som gick diakonutbildningen.
– Han var politiskt och kulturellt medveten, och representerade praktisk, varm kristendom. Vi gifte oss 1951.
Efter examen arbetade Karin som barnavårdsman, och sedan som abortkurator i 15 år. 1960–1975 förde hon många tusen samtal med abortsökande par.
– Det var två samtal med kvinnan och ett samtal med mannen, vid separata tillfällen. Jag kunde ju inte göra mycket, bara se till att lagstiftningen följdes. Helst hade jag förstås velat ”sprida luft och ljus i unkna sovgemak”.
I dag har gränsen mellan de foster som aborteras och de som går att rädda krympt allt mer. Att abortera foster som kan leva är fel, anser Karin:
– Men det upprör mig däremot att barnmorskor ska ha rätt att vägra att delta i aborter.
När den fria aborten kom 1975 valde hon en ny väg: familjerådgivning, och var med och byggde upp landstingets familjerådgivning.
Hon specialiserade sig särskilt på parterapi. Dessutom gick hon S:t Lukasstiftelsens psykoterapeututbildning, olika påbyggnadsutbildningar och fortbildningar i socialt behandlingsarbete.
– Ibland tycker jag att jag jobbat med mig själv på olika sätt i livet igenom. Hela tiden har jag fått ompröva saker och ting, säger Karin som efter pensioneringen blev sin egen uppdragsgivare och fortsatte att arbeta ytterligare tio år.
Hon har också hunnit skriva tre arbetsrelaterade böcker, och i dag tänker hon att hon borde utvecklat sitt skrivande mer.
– Därför än Senioruniversitetets skrivarstuga en stor bonus i tillvaron. Jag skriver mycket om frågor om liv och tro.
Karins make som var socialdistriktschef i Gottsunda var bara 58 när han dog. I dag, när hon själv snart blir 90, tänker hon på vad han sa när de var unga och nygifta: ”Vi ska se de bästa filmerna och läsa de bästa böckerna. Vi ska använda vår tid”.
– Precis så tänker jag i dag. Det är mycket jag väljer att hoppa över för att jag vill använda tiden på ett bra sätt. Hela det här rika livet tar snart slut, och det ska bli så tråkigt att lämna det! Jag är förundrad, ödmjuk och tacksam över livet, och över att jag fått jobba med det jag var bra på: människor och riktiga, viktiga möten.