Hon möter oss vid grinden till det gamla tillbyggda soldattorpet i Rasbokil, hennes barndomshem. Den höga gran som står vid infarten planterade Kajsas pappa när hon föddes. Trädgården är stor och uppvuxen, intill betar får. Allt andas idyll.
– Lugnet jag hittar i Upplands glesbygd är svårt att hitta någon annanstans. Samtidigt är Europa och stora världen ändå inte så långt borta.
De fyra senaste åren har hon varit Sommarfilharmonins musikaliska ledare och dirigent. Det lyser om henne när hon berättar om projektet, vars syfte är att överbrygga gränser. Sedan starten har projektet vuxit år från år. I somras medverkade 180 musiker och sångare från 13 länder. Konserterna hölls i Chemnitz och tjeckiska Chomutov, och den trogna publiken växer.
– I år lyssnade 1 500 entusiastiska konsertbesökare.
Deltagarna bor hos tyska musiker, som öppnar upp sina hem, eller på vandrarhem. Förkunskaperna skiftar och åldersspridningen är mellan nio och 76 år. Amatörer och professionella musiker blandas, och de senare fungerar som mentorer.
– Att se en rumänsk nioåring spela ihop med en pensionerad yrkesmusiker från en filharmoni någonstans i Europa är fantastiskt, säger Kajsa, vars främsta uppgift i projektet är att få ihop alla till en klang och en orkester.
– Det är otroligt roligt och ett ovanligt utmanande arbete, speciellt eftersom jag leder repen på tyska, engelska och tjeckiska. Att ”lägga ribban” rätt vid repertoarvalet är viktigt. Det får gärna vara lite för svårt och självklart ska alla få spela så mycket som möjligt! Att höra utvecklingen, hur alla blommar upp, hur nationsgränser och åldersgränser suddas ut är så enastående. Och vi får skapa något kreativt tillsammans, som berör dem som lyssnar, säger Kajsa.
Hon kom i kontakt med dirigering när hon var 14 år. Klarinett var då hennes huvudinstrument och hon spelade med i ”alla orkestrar det gick”.
– Jag praktiskt taget bodde på Musikskolan i Uppsala. Utan den hade jag aldrig kunnat få bli den jag är i dag, säger Kajsa
Hon tillfrågades av en lärare om hon hade lust att testa att leda en orkester som dirigent. Och sedan bara fortsatte det.
– För mig handlar yrket om visioner, budskap och kontakt – med kompositören, musikerna, publiken och sig själv.
Hon studerade i Tjeckien och Österrike, men anser att hon lärde sig mest genom de professionella sammanhang som hon redan under studietiden deltog i: med Wiens radiosymfoniker eller olika operahus. De senaste 20 åren har hon arbetat i främst Tyskland och Österrike, men ledde även det första uppförandet av Mozartopereror i Costa Rica.
– Hittills har jag bott där jobben finns, säger Kajsa, och avslöjar sedan att hon lämnar Tyskland och operadirigentjobbet där, för ett liv som frilansande dirigent i Sverige.
– Det modigaste jag har gjort i mitt liv, men jag har andra perspektiv nu när jag har ett litet barn.
Men nu hoppas hon att det ska bli lite mer Sverige och Uppsala framöver. Här i stan kommer hon att som assistent till maestro Leif Carlsson leda workshops under hösten,med Uppsala blåsarsinfonietta. Kajsa drömmer gärna fritt om vad hon skulle vilja möjliggöra i hemstaden:
– Jag saknar en musikteaterscen, en plats för kreativitet och fantasi men även tröst och samhörighet, som riktar sig till barn och ungdomar på vardagarna. På helgerna kunde man uppföra samhällskritisk modern kammaropera. Det skulle passa bra i en universitetsstad som Uppsala, säger Kajsa och betonar vikten av en plattform för att svenska tonsättare, dirigenter och solister ska kunna möta sin svenska publik.
– Det gäller förstås att hitta rätt samarbetspartners. Men de kommer säkert att dyka upp. Jag vet att de finns här i stan!