– Det var svårast att vänja sig vid vädret, skrattar hon.
Marijana Baban bodde med sin familj i Kiseljak, en förort till Sarajevo, när kriget på Balkan bröt ut 1991. En farbroder som bodde i Uppsala övertalade familjen att åka till Sverige istället för att tillbringa sommaren i Sarajevo.
Efter att ha tagit sig in i Kroatien med buss och vidare genom Tyskland och Danmark i en husbil kom familjen till slut fram till farbrodern i Uppsala.
– Det var i mitten av juni, två veckor efter min 11-årsdag. Min första tanke var ”vad platt här är”, säger Marijana Baban som var van vid att omges av berg i sitt hemland Bosnien och Hercegovina.
Resan var menad som en semester, men när augusti kom och Marijana Baban fick reda på att det var dags för henne att börja skolan förstod hon att de skulle stanna längre.
– Det var min farbror som tryckte på, han såg på nyheterna här i Sverige att det skulle bli ett krig. Men vi som bodde där tänkte att det är bara oroligheter, det kommer gå över. Även om vi hörde flygplan som släppte bomber och såg människor bli skjutna på tv, trodde vi att det skulle gå över. Det blir som två sidor av en vardag, en som är overklig och svår att ta till sig och en där allt är som vanligt.
När sommaren var slut hade familjen inga möjligheter att ta sig tillbaka till Bosnien och Hercegovina. Kriget rasade i landet och gränserna var stängda. Marijana Baban fick börja i en förberedelsklass för att lära sig svenska. Året därpå flyttades hon till en vanlig klass.
– Jag uppskattar att jag kom hit som barn eftersom jag lärde mig språket på ett naturligt sätt. I början var jag lite tyst och tillbakadragen eftersom jag inte kunde prata svenska så bra, men jag tyckte ändå inte att det var så svårt att lära sig. Barn hjälper varandra.
På gymnasiet fortsatte Marijana Baban att lära sig fler språk.
– Jag läste ett samhälls-humanistiskt program med fokus på språk. Bosniska är ju ett slaviskt språk, så på gymnasiet kompletterade jag med germanska språk. Det gav mig en bättre förståelse för svenskan också, jag kunde se hur allt hängde ihop.
I dag talar hon svenska, engelska samt bosniska, kroatiska och serbiska, som innan kriget var ett språk (serbokroatiska) men som delades upp i tre språk med egna namn när kriget var slut. Marijana Baban har även pluggat spanska, franska, tyska och latin. Hon kan dessutom skriva med både kyrilliska bokstäver, som man bland annat gör i Serbien, och med latinska bokstäver som vi gör här i Sverige och i Bosnien.
Efter gymnasiet jobbade hon som administratör och receptionist, både i Uppsala och i Stockholm.
– Jag ville prova att jobba ett tag, och tänkte att mina språkkunskaper kunde komma till nytta. Det händer fortfarande att jag blir tillfrågad om jag kan hjälpa till då och då.
Efter fem år flyttade Marijana Baban tillbaka till Uppsala och fortsatte på den humanistiska linjen med att läsa idé- och lärdomshistoria på universitetet. Men efter ett tag insåg hon att det var naturvetenskapen som lockade mest. Hon kompletterade sina gymnasiestudier med ett naturvetenskapligt basår, och efter det kom hon in på biologiprogrammet.
Målet är att jobba som miljöinspektör som hjälper företag, kommuner eller organisationer att göra ett så litet avtryck på miljön som möjligt.
– Det var när vi läste ekologi som jag hittade mig själv. Det är spännande att sätta sig in i miljöfrågor och debattera med kompisar.
Ett år är kvar på utbildningen, och även om hon fyller 30 år snart känns det riktiga vuxenlivet ganska långt borta.
– Det känns bra att fylla 30, det är bara positivt. Åldern spelar ingen roll, det handlar om vad man gör.