Under den leende prästens vindrufsiga lugg skymtar ett lätt utsmetat svart kors, målat med aska i den vinterbleka pannan. Hon har kommit direkt från askonsdagsmässan.
– För mig betyder det att jag ska dra ner på tempot och ge mig mer tid för eftertanke, säger Eva Sundelin-Isaksson.
Kyrkan har varit navet i hennes liv. Hon är den sjunde generationen präster som sprungit från den norrländska släkten Sundelin.
Uppväxten i Uppsala ledsagades av söndagsskola i EFS och körsång i Helga Trefaldighets kyrka. Sedan följde studier på Fjellstedtska skolan. Trots det var det inte självklart att Eva skulle bli präst.
– I kyrkan pratar man om både en yttre och inre kallelse. Pusselbitar läggs och visar på öppna dörrar. Och så får man ta ställning till om man vill tacka ja till att gå igenom den dörren.
En av pusselbitarna fick Eva av Elisabeth Djurle, en av Sveriges tre första kvinnliga präster.
– Hon gjorde det utan stora åthävor. Att möta en sån som henne var att få en förebild, minns Eva Sundelin-Isaksson.
Historien om kvinnors långa väg till prästämbetet har alltid varit viktig för Eva Sundelin-Isaksson. Hon engagerade sig i nätverket Forum för prästvigda kvinnor, som stöttar kvinnliga präster och uppmuntrar kvinnor att söka ledande tjänster inom kyrkan.
– De som vigs i dag möter inte alls samma motstånd. Men man måste veta sin historia för att också kunna förstå sin nutid.
Eva Sundelin-Isaksson har haft fler anledningar att snegla tillbaka på gångna tider. Hon berättar om en resa till Arjeplog och Jäkkvik, till den lilla präststuga där den första av släktens präster, Nils Eriksson Sundelin, övernattat. Pehr Fjellström, en annan i släkten, är den som gjort den första översättningen av Nya testamentet till lappska, och var kyrkoherde i Lycksele.
– Det är så det svindlar. Medan han gör en jätteinsats i lappmarken och översätter Bibeln till samiska pågår krig och storpolitik på kontinenten.
Från Eva Sundelin-Isakssons tonårstid och framåt har ett stort förändringsarbete pågått i Svenska kyrkan kring att utveckla gudstjänstspråk, musik, psalmer och bibelöversättningar.
– Det har alltid varit spännande och viktigt att få finnas med i detta skapande på olika sätt.
Eva Sundelin-Isaksson har fått inspiration från många håll och hon tycker att det är viktigt att bevara traditioner, men också att hitta former och uttryck som fungerar i dag, förklarar hon.
– Det behövs inte alls ett särskilt, högtidligt språk för att be.
Den tanken har hon tagit med sig som hovpredikant i den Kungliga Hovförsamlingen. Två gånger om året håller hon predikan i Slottskyrkan i Stockholm.
– Omgivningen är högtidlig, men gudstjänsterna ska kännas levande och angelägna. I grunden är att vara människa väldigt lika för oss, även om vi lever under väldigt olika förutsättningar.
Nu planerar hon ett liv med mer tid för sig själv och de sina. Efter 35 år inom Svenska kyrkan, bland annat som kyrkoherde och komminister i Vaksala, Härnösand och Hässjö församlingar, har hon just återgått till en tjänst som vanlig församlingspräst.
Att hon i höstas diagnosticerades med bröstcancer nämner hon bara i förbifarten. I dag har läkarna förklarat henne som ”radikalt frisk”, understryker hon. Och efter att ha deltagit i ett sex veckor långt forskningsprojekt där hon och fem andra bröstcancerpatienter fått styrketräna tillsammans känner hon sig stark och peppad.
– Det känns som en nystart i livet. Och jag är fortfarande väldigt nyfiken på vilka dörrar som kommer att öppnas i framtiden!