Man lär sig av att intervjua människor. Nu har jag lärt mig, om än ej helt förstått varför, att den som studerar ämnet ekonomisk historia kallas en ekonomisk historiker. Man kan tycka att en ekonomisk historiker är en sparsam, möjligtvis rent av snål, historiker, men så är det alltså inte. Det har jag nu fått höra av en professor i ämnet, så då är det så.
Det var nu långtifrån det enda jag lärde av samtalet, som var lättsamt och fyllt av utvikningar av skilda slag. Så som ett gott samtal skall vara
Bland annat fick jag veta att Lars Magnusson är född i Stockholm, son till en gotländska som längtade hem. Så när unge Lars var tolv år ställdes kosan tillbaka till rosornas stad, Visby. Familjefadern, som arbetat som kontorist på det som först hette SS, senare SL, fick lämna kollektivtrafiken och i stället börja arbeta på Gotlands Lantmän.
– Så jag fick lämna enhetsskolan, som det hette då, och börja i realskolan i läroverket i Visby. Det kändes mycket mer högtidligt, berättar Lars Magnusson, som i sin nya skolmiljö dock dagligen kunde träffa sin mamma, som var bespisningsbiträde på läroverket.
Han fortsatte på gymnasiet, på reallinjen, och tog studenten där 1971. Fast då hade läroverket flyttat utanför stadsmuren och fått ett annat, mer prosaiskt namn.
Allt var inte bara skolarbete, utan det fanns tid också för annat.
– Under skolåren lyssnade jag mycket på musik, mest pop förstås, men också en hel del jazzmusik. Sedan höll jag på en hel del med foto och var nog rätt duktig. Framkallade själv, så som man gjorde då. Men framför allt läste jag mycket skönlitteratur, mycket mer än nu. Jag läste jämt, det som stod på potatispåsarna – allt. Det blev mycket historia redan då, det har följt med hela livet. Fast nu blir det mest facklitteratur och biografier.
Efter studenten gjorde han värnplikten på A 7 i Visby men fann att militärlivet nog inte var det hans håg stod till.
– Jag satt mycket och bevakade skjutfält och lärde mig radar. Men det gav mig goda möjligheter att läsa också, minns han.
Vid det laget hade Lars Magnusson träffat sin blivande fru och hon sökte olika sjuksköterskeutbildningar och kom in i Uppsala.
– Och då följde jag efter. Det är ju så vi gör, följer efter kvinnorna, säger han menande och lägger till att han annars kanske hade tänkt sig till Stockholm, eftersom han hade sin pappas släkt boende där.
Här i Uppsala började han på lärarprogrammet, läste historia och samhällsvetenskapliga ämnen.
– På den tiden kunde man ju botanisera ganska friskt bland ämnena, och det tyckte jag var rätt kul, säger han och antyder att det nog inte heller i dag är helt fel att inte bara följa på förhand utstakade studiebanor.
Till slut fastnade han för ekonomisk historia. En stor del i det beslutet hade nog hans professor Karl-Gustaf Hildebrand.
– Han var ju inte bara ekonomisk historiker utan också poet, kamrat med Karin Boye på 1930-talet, vänsterliberal. Det var mycket öppet på institutionen på den tiden. Det var lärdom som gällde, inte politisk inriktning, berättar Lars Magnusson.
– Min avhandling ingick i ett projekt som skildrade hur Sverige blev ett rikt och industrialiserat land. Jag skrev om jordbruk, framför allt om storjordbruk, och disputerade 1980.
Han tillhörde Gotlands nation, men var inte särskilt aktiv.
– I och med att jag gifte mig tidigt och hade tre barn vid 30 års ålder, så blev det inte så mycket tid för studentliv, berättar han.
På fritiden är han gärna i huset på Gotland, som han ärvde efter sin mamma.
– Vi bor mitt i en kulturmiljö, så det finns mycket att titta på.
Han blev professor 1992 och vill i framtiden gärna fortsätta få tid till forskning.
– De andra sidorna av professorsjobbet har ju sin tjusning, till en viss gräns, men det var ju för forskningens skull man drogs hit. Eller skriv: ”för att läsa och skriva”. Det låter mindre högtidligt, avslutar Lars Magnusson.