Hon växte upp i staden Moravia i södra Mähren, dåvarande Tjeckoslovakien nära den österrikiska gränsen, och tillhör den generation som fått uppleva tre ockupationsmakter.
– Först kom tyskarna och alla barn tvingades lära sig tyska i skolan. Sedan kom ryssarna och etablerade kommunismen och alla barn tvingades lära sig ryska i skolan, sammanfattar hon torrt.
Vera Cervenka utbildade sig till lärare i engelska och franska på Charlesuniversitetet i Prag, och undervisade sedan vid ett så kallat Unescogymnasium, där hon ansvarade för den engelska sektionen och för internationella besök. 1968 ockuperades hemlandet igen, nu av styrkor ur Warszawapakten.
– Man ville slå ner den socialism med mänskligt ansikte som företräddes av Alexander Dubcek.
I samband med invasionen lyckades hon och hennes make ta sig till Wien, där de hade släktingar. Men när de såg att många vänner och bekanta valde att stanna i Tjeckoslovakien för att kämpa emot bestämde de sig för att göra likadant. Vi ömsom skrattar och ömsom gråter medan hon ivrigt och engagerat beskriver det passiva motståndet som bredde ut sig över hela landet, hur medborgarna skrev plakat på ryska med texten ”Ivan, åk hem! Natasja väntar på dig!”.
– Ute på landsbygden flyttade alla om vägskyltar och i Prag stämde inte en enda gatuskylt med den verkliga gatan. Ryssarna fick byta enheter månadsvis för soldaterna blev så korrumperade.
Gråter tillsammans gör vi när vi minns den unge studenten Jan Pallach som brände sig till döds i protest mot invasionen, men hon rycker snart upp sig:
– Det hjälper inte att gråta. Jag vet, för jag har gråtit mycket i mina dagar, säger Vera Cervenka som för några år sedan förlorade sonen Martin.
Efter två års studier vid Cambridge bosatte hon och hennes man sig i Ghana, Västafrika, där han fått jobb. Själv undervisade hon i franska vid English International School. Men hela familjen tilläts inte lämna Tjeckoslovakien.
– Jag och min man kunde lämna landet legalt men fick inte ta med oss vår tvååring. Det var den kommunistiska regimens sätt att försäkra sig om att vi inte skulle hoppa av.
Hon hade möjlighet att hälsa på honom en enda gång under de två åren.
– Det var nästan svårare att skiljas från honom den gången.
Maken fick jobb på Nordiska Afrikainstitutet, och de bosatte sig sedan i Uppsala. Hon gick en kurs i svenska och jobbade en kort period på Lundellska skolan. De sista 21 åren i yrkeslivet arbetade hon som kontorist vid Dag Hammarskjöld-biblioteket, där hon hade stimulerande kontakt med många forskare.
– Jag sörjde över att inte kunna jobba som lärare eftersom jag älskade mitt yrke. Men eftersom jag inte var behörig fick jag inte räkna pensionspoäng som lärare.
Hennes mamma besökte henne i Sverige, men fadern fick aldrig tillstånd att komma. Själv var hon i sitt gamla hemland för tio år sedan.
– Då återupplevde jag hela min ungdom och mindes vänner och kolleger från skolan. Men samtidigt var det som om jag alltid saknade något från Sverige.
1980 skaffade hon ett sommarhus i Myskdalen. Där arbetar hon i sin trädgård och vandrar i skogen.
– Jag älskar naturen, alla växter, fåglar och djur, och tycker om att plocka svamp – i somras var det gott om karljohan, säger Vera Cervenka som förr gärna tog bilen till Lännabadet, där hon hade en egen liten klippa.
– Alla kände mig, och till dem som inte gjorde det sa man: ”Gå inte dit, det är hennes klippa”.
Hon tycker om att läsa böcker och följer med i sportevenemang, speciellt tennis, skidor och ishockey. Ett par gånger i veckan går hon på gympa, och i hallen står gåstavarna. Spontant drar hon upp tröjärmarna och visar stolt upp sina biceps.
– Jag känner mig frisk så länge jag inte går till läkare, säger hon innan vi skiljs åt. Lite senare på dagen ska hon till däcksverkstaden och byta till vinterdäck.