Hennes kurser blev terapi för många

För Berit Gullberg har intresset för konsthantverk alltid legat nära. Hemma och på jobbet. Under många år lärde hon patienterna på Ulleråkers sjukhus allt från akvarell till batik.

I Berit Gullbergs vardagsrum är väggarna täckta av dels böcker, men också av flera prov på hennes skicklighet som konsthantverkare. Tavlor och teckningar av olika slag hänger överallt. I bakgrunden syns ett av hennes många verk.

I Berit Gullbergs vardagsrum är väggarna täckta av dels böcker, men också av flera prov på hennes skicklighet som konsthantverkare. Tavlor och teckningar av olika slag hänger överallt. I bakgrunden syns ett av hennes många verk.

Foto: Nina Leijonhufvud

Uppsala2016-02-05 08:00

– Det var nervöst först. Jag hade den bild i huvudet som tidningar och teater hade målat upp, om skräckscenarion där alla bara satt och skrek. Men de visade sig ju vara vanligt folk som precis som alla andra har dagar där det går upp och ner.

Det är främst två saker som mitt samtal med Berit Gullberg kretsar kring. Dels är det hennes intresse för konsthantverk, men också hennes många år som kursledare för patienter på Ulleråkers sjukhus. Det senare är vad ovan nämnda nervositet handlade om. Bägge samtalsämnen är från Uppsaladelen av hennes liv, då det var hit hon flyttade med maken Lars och deras tre barn i mitten av 1960-talet. Men fröna till både konsten och Ulleråkers såddes under barndomen i Göteborg.

Född och uppväxt i bland annat Kungsladugård var Berit ensambarn tills hon blev sex år då bröderna, ett tvillingpar, föddes. När Berit var 13 år föddes hennes syster.

Pappan var guldsmed och hade en butik där Berits mamma hjälpte till och även Berit när hon blev äldre. Men hon tänkte bara göra det tills hon bestämt vad hon skulle utbilda sig till.

– Jag visste redan som liten att jag ville bli lärare och modetecknare. Jag förstod det inte som barn, men vi hade problem med pengar hemma, och när jag slutade flickskolan kunde vi inte lägga pengar på en högre utbildning, säger hon.

Hennes väg ledde i stället till att utbilda sig till postexpeditör, något som var nervigt till en början, eftersom hon var tvungen att handskas med allt från mindre frimärkskassor, till penninglotteriets stora resväskor fyllda med sedlar. Allt skulle räknas och det noga.

– Det var spännande men nervöst, och felräkningar skulle betalas ur egen ficka.

I mitten av 1960-talet gick flyttlasten till Uppsala efter att Lars fått en ny tjänst som trafikledare vid SJ. Någorlunda omgående kom dock intresset för konst och kläder upp till ytan igen, då hon bestämde sig för att gå en kurs i batik. En teknik för att färga textiler.

– Det var poppis då att gå en kurs och jag var hemma hos en kompis som sysslade med det. Att läsa en kurs var ett bra sätt att lära känna en ny stad och få nya kompisar. Sen är det svårt med batik också. Likt akvarell är det en utmaning och det gillar jag.

Ganska snart efter att själv ha lärt sig batik, började Berit jobba som kursledare på Medborgarskolan. Till en början var hon nervös med tanke på sin ringa erfarenhet, men självförtroendet växte och i takt med det tog hon på sig att hålla kurser även i broderi, kollage och teckning.

– Jag blev visst lärare ändå, utbrister Berit och skrattar.

I början av 1970-talet blev Berit Gullberg tillfrågad om hon kunde tänka sig att jobba som kursledare även på Ulleråkers sjukhus. Där hade man en ambition att ta in vardagliga saker som hörde hemma utanför sjukhusets väggar som komplement till vården.

– Det var en ro och frid för patienterna att få vara sig själva och inte behöva känna sig övervakade. Det var både trevligt och sorgligt att jobba där.

Kurserna som Berit höll i på Ulleråkers var lika de på Medborgarskolan, med stora och små projekt i konsthantverk, både enskilt och i grupp. Vissa patienter trilskades ibland och ville inte delta, men direkt när något projekt påbörjades var många snabba på att kommentera vad som kunde göras bättre eller annorlunda.

– Det kom in en dam en gång och allt stod fel till. Jag förstod inte hur jag skulle kunna göra något för henne. Men vi fick kontakt och efter några veckor skrevs hon ut. Då var hon som en stjärna, finklädd i folkdräkt, höll tal och bjöd på tårta. Om det var min förtjänst vet jag inte, men hon hade gått från hopplöst fall till att själv kunna gå till bilen med sin dotter.

Berit pausar och lägger sedan till:

– Men man ska inte förringa sin egen roll. Det kändes meningsfullt att kunna få dem att koppla bort från sjukdomen ett tag. Det är inte roligt att behöva medicin men att ha roligt är bra medicin.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om