Med ett strålande leende tar Eva emot i dörren till den stora gula villan i Uppsala-Näs. Vi sätter oss i vardagsrummet med utsikt över en istäckt Ekoln och hon går raskt över 70 år tillbaks i tiden och berättar om den fria uppväxten i Motala.
– Det var många vilda lekar och det fanns inget som organiserades för oss barn. Vi klättrade i träd, byggde hyddor och badade mycket. Jag minns att jag hoppade från ett fem-meters hopptorn redan när jag var sju, berättar Eva.
Hela uppväxten tillbringades i Östergötland och kärleken till vatten skulle senare återkomma i vuxen ålder. Men innan flyttlasset gick till Uppsala 1955 för medicinstudier, hade hennes företagsamma mamma förberett en överraskning för när Eva tog studenten.
– Cirkus Scott var i stan och min mamma gick upp till fru Bronett, farmor till nuvarande cirkusdirektören, för att hyra en elefant som jag skulle få rida på. Det var ganska mäktigt, men kvinnan som ledde elefanten var inte riktigt nykter, säger hon och skrattar.
Väl i Uppsala studerade hon till att bli ögonläkare, men utbildningen kom att ta några år längre än tänkt. ”Skulden” till det faller på Hans Diderholm, Evas make sedan nära 60 år, som var amanuens vid samma institution. På första dejten gick de och såg ”Sommarnattens leende”. Klyschan att det sade klick direkt stämde verkligen.
– Redan vid tjugofyra års ålder hade jag tre barn, men det var inte ovanligt. Flera av studiekamraterna hade också barn.
Efter nio år blev hon till sist utexaminerad som ögonläkare, något hon valde både för att hon alltid varit intresserad av människor, men också för att hon tycker att det är spännande med just ögon. 1969 blev hon tillfrågad av landstinget om att starta en särskild klinik på Ulleråker, för barn med synfel.
– Det var annorlunda att jobba med barn. Till skillnad från vuxna kan man inte fråga dem om de ser bra eller inte, utan man får undersöka dem själv i stället.
Utanför fönstret skrinnar skridskoåkarna förbi i det plogade spåret på Ekoln. Det är på den här sjön och i stort sett alla andra stora vattendrag i och i närheten av Sverige som hon och familjen tillbringat mycket av fritiden under åren. Intresset för segling är det som alltid legat närmast hjärtat.
– Hans var seglare först och mitt seglingsliv började med honom. Under åren har vi klättrat uppåt, från en liten jolle till större och större båtar. Vi har seglat längs Göta kanal, uppför kusten mot Norge, längs med Sverige och vi har varit mycket i Ålands skärgård. Och en gång när vi for till Ryssland blev vi jagade av en patrullbåt.
Oj! Varför det?
– De kunde inte identifiera oss och var nog rädda för att vi smugglade knark. De ville att vi skulle borda dem, men det var meterhöga vågor och hade vi gjort det så hade vår båt slagits sönder. Men till sist nöjde de sig och vi fick segla vidare, berättar Eva.
Hon började sporta aktivt runt 50, allt från vindsurfing till skridskor, och som 65-åring genomförde hon Vikingarännet i 17 sekundmeters motvind. Men sedan några år har hon slutat med de mer krävande aktiviteterna.
– Det känns svårt att inte ha alla sporterna längre, men jag tröstar mig med segling, simning och att skjutsa runt barnbarnen.