När Kerstin Propper var sju år hade hon läst ut hela Nya testamentet och Psaltaren i bibeln. När hon fyllde åtta, på julafton 1951, fick hon sin första bibel, som hon hade läst ut innan julen därpå.
– Jag tyckte det var intressant, säger hon när vi ses i villan i Sigtuna.
Det hon fastnade för mest i Bibeln var Jesu lidande i evangelierna. Hon har den kvar och visar hur den är full av röda understrykningar.
– När jag var sju brukade jag läsa dödsannonserna i dagstidningen. Om en man hade dött funderade jag över hur man kunde trösta frun.
Det var inget hon berättade för sina föräldrar, utan hade som en hemlighet.
Kerstin Propper växte upp som missionärsbarn i Kina och Japan. Under orostider tvingades familjen flytta ofta när kriget kom nära.
– Barndomsjularna var inte så traditionella, trots att mina föräldrar gjorde vad de kunde för att normalisera. På min fyraårsdag fick jag en docksäng som pappa hade snickrat. Den lämnades kvar i huset när vi flydde tre veckor senare.
Under tonåren, medan hon gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet, stannade föräldrarna hemma i Sverige, men så fort hon tagit studenten åkte de tillbaka till Japan och Kerstin Propper började studera teologi som sjuttonåring.
– Jag fick tidigt uppleva hur det är att fira jul när familjen inte är komplett. Jag såg inte mina föräldrar på flera år.
Hon förstår dem som räds ensamhet under julhelgen. Saknaden över kära som inte längre finns med kan kännas särskilt svår just då.
– Julen är en tid med påfrestningar på alla olika plan. En del upplever ensamhet genom att inte vara behövda som i vardagen, att plötsligt bli den som blir över. Andra upplever julmisär när man stått och lagat mat i dagar och allt havererar på kvällen. Från klockan 15 är det lugnt, men efter klockan 20 kommer ofridens timmar, när gammalt groll, oförsonlighet man tryckt undan, plötsligt kommer i dager.
Kerstin Propper blev färdigutbildad vid 23 års ålder. Hon blev tidigt placerad som själavårdare på Röda Korsets sjukhus och Roslagstulls infektionssjukhus, samt fick till uppgift att besöka de som blivit förlamade efter polioepidimin på 1950-talet.
– Det innebar att jag följde patienter tills de dog. Som begravningspräst kom jag i kontakt med anhöriga som i sin utsatthet ofta fick höra fel saker av dem som ville dem väl.
2003 gav hon ut boken Medan sorgen läker: hur du kan förstå och hjälpa din vän som sörjer.
Hon vet att behovet av själavård är stort, men många drar sig för att kontakta en präst av rädsla att prästen ska vilja ”omvända” dem.
– Det har funnits en förenklad förkunnelse att ”tro på Jesus så blir allt bra” och det har gjort många besvikna. Min inriktning har mer varit att hjälpa människor att stå ut med sina liv.
För Kerstin Propper handlar själavård om att ha ett öppet sinne, vara lyhörd och befinna sig på platser där utsatta människor finns, såsom på sjukhus och fängelser.
– Prästen ska finnas för människor som har det svårt. Om man normalt är synlig där blir man också mer trovärdig.
På julafton fyller hon 75 år. Trots vissa tuffa minnen från barndomen har hon mest positivt att säga om sin födelsedag.
– Jag tycker att jag fyller år på en fin dag. Jag föddes klockan nio på morgonen så jag störde inte familjens julfirande. Jag brukar bli uppvaktad på morgonen och klockan 13 går vi över till julfirande.