"Hästtjejer i alla åldrar ska högaktas"

I dag fyller hon 60 år och njuter av ett stimulerande arbete och en rik fritid.

När vi träffas är hon uppe i en intensiv period. Terminen har startat, och bland annat handlar det om att söka forskningsmedel; överhuvudtaget lägger hon ner mycket tid på administration .

– Det är synd att det ska behöva vara så. Kanske forskare inte är så himla bra på det, och då tar det mycket tid. Ibland funderar jag över hur vi använder resurserna, säger Ann medan vi promenerar i de vackra omgivningarna kring Statens veterinärmedicinska anstalt där höstfärgerna glöder.

– Jag tycker om att jobba på en myndighet och troratt jag gör viss samhällsnytta. Vi samarbetar mycket med andra myndigheter om klimatfrågor. De orsakar så breda problem att det inte räcker med att enbart behärska sitt eget område.

Hon har två arbetsgivare och ett stenkast bort ligger Sveriges Lantbruksuniversitet där hon är adjungerad professor. Hennes stora forskningsintresse är hur klimatförändringarna påverkar spridningen av infektionssjukdomar.

– Många sjukdomar är oerhört beroende av hur det ser ut i naturen, och när klimatet förändras blir det stora förändringar när det kommer till infektionssjukdomar – både nu, på lång sikt och allt däremellan.

För närvarande arbetar hon mycket med större forskningsprojekt, www.clinf.org om hur klimatförändringarna påverkar infektionssjukdomar, natur, djur och människor i norra Skandinavien, Ryssland och på Island och Grönland.

– Det är ett väldigt roligt samarbete med många olika professioner– från veterinärer och läkare till ekonomer och sociologer.

Anledningen till att gruppen siktat in sig på Nordkalotten är att klimatförändringarna går nästan tre gånger fortare där än medelvärdet för jorden.

– Just nu samlar vi in prover från renar. Eftersom renar är så specialiserade när det gäller föda och livsbetingelser så är de väldigt beroende av vad som händer i miljön.

Jag berättar att fotograf Claesson och jag diskuterade inför intervjun pruttande koloxidspridande kor som en miljöfara. Vad har Ann att säga om det? Med forskarens sanna glöd går hon genast igång:

– När klimatet förändras och temperaturen stiger blir korna lätt värmestressade. Deras ämnesomsättning och kylsystem går på högvarv även under normala förhållanden, de producerar mjölk, äter och idisslar. När de blir värmestressade tappar de i fruktsamhet och mjölkproduktion, och de blir mer infektionskänsliga.

Hit till stan kom hon 1977 och arbetade först med kossorna på Kungsängens gård innan hon utbildade sig till veterinär.

– Fast från början hade jag ingen tilltro till att jag skulle våga mig på den utbildningen. Vi har inga akademiker i släkten. Men min dåvarande pojkvän ville bli äkare, och jag tyckte inte att han var så mycket smartare, så jag tänkte: "Kan han kan jag". Det puffade mig över kanten.

Efter sin examen arbetade hon som distriktsveterinär, på djursjukhus och på slakterier över hela landet.

– Jag tyckte om att vara distriktsveterinär och uppskattade att få komma folk inpå livet och kunna hjälpa till. En sådan direkt, oftast positiv respons får man inte så ofta på en myndighet, säger Ann som i dag delar sin tid mellan Statens veterinärmedicinska anstalt där hon är veterinär/laborator och Sveriges Lantbruksuniversitet där hon är adjungerad professor vid Institutionen för biomedicin & veterinär folkhälsovetenskap.

Ann är uppvuxen i Gävle och säger spontant att hon lade ner mer energi på Gävle ponnyklubb och Gävle alpina skidklubb än på skolan. I dag har hon egen häst plus några inackorderingar hemma i Vassunda. Så du är fortfarande hästtjej? Hon rynkar pannan innan hon svarar

– Nja, jag kan tycka att ordet ofta har en lite ringaktande klang, men för mig är det ett honnörsord. Hästtjejer i alla åldrar ska högaktas för att de orkar vara så engagerade, för att de försakar en massa saker i livet och för att de orkar med så mycket. Min erfarenhet är att många kvinnor i högre positioner har en bakgrund i stallet. Där har de lärt sig att bli knuffade och trampade på – utan att ge upp. Hästar är en bra skola som gör oss smärttåliga.