– Jag har mer eller mindre levt hela mitt liv i det där huset, säger skådespelaren Pierre Wilkner.
Han fyller inte bara 60 år i höst. Pierre Wilkner firar också 50-årsjubileum som Dramaten-skådespelare – ty så många år har gått sedan han fick sin första roll på nationalscenen. Förvisso en ganska blygsam sådan, som barnstatist i Pirandellos "I afton improviserar vi" i regi av Mimi Pollak.
Men ändå – hans teaterintresse föddes och han fick chansen att på nära håll studera svenska teatergiganter som Jan-Olof Strandberg och Margaretha Krook. Och förstås hans egen mamma, Gertrud Fridh, en av Ingmar Bergmans flitigast anlitade skådespelare.
I dag är Pierre Wilkner själv den Dramatenskådespelare som har spelat i flest Bergman-uppsättningar. Han fortsatte nämligen på skådespelarbanan efter åren på mammas jobb, där han lekte med de andra barnstatisterna och utforskade teaterhusets alla skrymslen och vrår.
Och även om huset inte längre är en lekplats så finns leken kvar i arbetet, som är det mest spännande yrke han kan tänka sig.
– Och ska man ha det yrket så finns det knappast någon bättre plats att vara på än på Dramaten.
Varför då?
– Det är ju Sveriges ledande teater och de bästa är där. Dessutom är det en otroligt vacker miljö. Den har ett renommé och det är mycket att leva upp till, naturligtvis, men den har också en lång historia. Det är en spännande arbetsplats.
Efter scenskolan blev han rekryterad direkt till Dramaten av operaregissören Göran Järvefält, som ville ha honom som Ariel i sin uppsättning av Shakespeares "Stormen". Dåvarande chefen Lasse Pöysti anställde honom i samma veva.
Sedan dess har han fortsatt med birollerna. 112 stycken till dags dato. Ibland flera stycken i samma uppsättning, som brukligt är för pjäser med stort rollgalleri. Just nu sitter han och läser in "Rannsakningen" av Peter Weiss, där han ska gestalta både vittne och förövare i samma föreställning. Pjäsen bygger på protokoll från Auschwitzrättegångarna 1963–1965, och sätts upp av Nadia Weiss i höst.
Det är inte hans första drama om förintelsen, han medverkade även i succéföreställningen "Vår klass" 2013.
– Det är en djupdykning i avgrunden, men det är viktigt.
Ställer det andra krav på skådespelaren att vara birollsinnehavare?
– Det kan nog många gånger vara betydligt svårare att spela biroller än huvudroller. Det kommer ju inte huvudrollsinnehavarna att hålla med om, men det är en åsikt, som inte är vedertagen, haha.
Han jämför med att springa ett lopp – maratonlöparen kan känna sig omväxlande starkare och svagare under sitt lopp, medan hundrameterssprintern måste sätta det perfekt för att lyckas.
– Du har inte så mycket tid på dig att göra ett intryck. Har du en biroll och kanske bara två scener, så gäller det att sätta dem. Kväll efter kväll. Du har ingen startsträcka, du ska bara in och leverera - pang! Sedan är din scen slut. Du får ingen mer chans. (TT)