– Jag är fortfarande igång, säger Jan Ulmander när vi hörs på telefon.
Även om det är nästan tio år sedan han pensionerades från Uppsala tingsrätt dömde han vid en rättegång så sent som för ett år sedan, just nu förbereder han årets examinering av nya rättstolkar i Sverige och han sitter i Mäklarsamfundets ansvarsnämnd. Båda uppdragen har han haft i över 35 år.
– Det har ofta blivit så för mig att tar jag på mig något blir det ett långt åtagande, säger Jan Ulmander.
Även Uppsala tingsrätt har han varit var trogen. Han kom dit som notarie på slutet av 1960-talet, tjänstgjorde där som fiskal under domarutbildningen och efter några år som utredare på justitiedepartementet återvände han på 1980-talet som rådman.
När han ska minnas tillbaka alla år på domstolen lyfter han fram sin period på ungdomsroteln där han ofta passade på att läxa upp de unga brottslingarna lite extra efter att domen hade fallet.
– Men bara dem jag såg skulle behöva det. En gång reste sig mamman till den åtalade upp och applåderade.
Till skillnad från en del andra domare var Jan Ulmander alltid entusiastisk inför tvistemålen, det vill säga när någon i en tvist dragit sin motståndare inför domstol. Han blev med tiden riktigt bra på att hitta sätt att få parterna att gå med förlikningar.
– Det gäller att hitta något som svider lite för båda, men också får båda att känna att de har vunnit lite. Det är inte ens fel när två träter och om du lyckas både visa och vinna förtroende går det ofta att hitta lösningar.
Han har haft många engagemang utanför juridiken. Han är kommunpolitiker för Centerpartiet, har i flera perioder suttit i kommunfullmäktige och sedan 1985 sitter han i presidiet för det som i dag heter räddningsnämnden. Han har också varit kyrkopolitiker och under många år var han reservofficer och slutade som major.
– Som domare måste du delta i samhället och ha feeling för hur folk är och hur de tänker, säger han.
Han växte upp innanför grindarna på artilleriregementet A6 i Jönköping där hans far arbetade.
– Det var fantastiskt. Vi var 50 barn som bodde där på en för oss obegränsad yta där vi hade tillgång till allt. Vi hade idrottsplats med löparbanor, egen badplats och ridhästar, berättar han.
Han gjorde även värnplikten vid regementet och hade tankar på att bli yrkesofficer. Men 1963, när fästmön Birgitta skulle flytta till Uppsala för att studera, bestämde han sig för att följa efter och sökte in på juristutbildningen. Apropå långa åtaganden har han och Birgitta nästa år varit gifta i 50 år.
Jan, som ”inte hade några strålande studentbetyg”, var desto mer ambitiös som juridikstudent. Två terminer läste han dubbelt och vid sidan av studierna var han amanuens på Juridikum. Ett år var han förstekurator på Smålands nation och inför läsåret 1967–68 kandiderade han i kårvalet och valdes till kårordförande. Någon 68-revoltvåg nådde aldrig Uppsalastudenterna, men desto starkare minnen har han från besöket i Prag under den så kallade Pragvåren, då studenterna engagerade sig i de demokratiska reformerna.
– Dessutom hade vi några flickor från Prag på besök hos oss under sommaren. Men sedan slogs ju allting ned. Det var tragiskt.
Domstolsväsendet, politiken, militären och kyrkan. Jan Ulmander konstaterar att det kan verka lite ”nattväktaraktigt” att ha engagerat sig på så många av samhällets tyngsta områden.
– Men det är helt enkelt områden som intresserar mig och som stämmer väl in på mig som person, sammanfattar han.