Han är född i Maria församling på Söder i Stockholm, men flyttade runt rätt mycket, beroende på var pappan fick arbete.
– I snitt bodde vi tre år på samma ställe innan det var dags att flytta igen. Till slut minns jag att mamma vägrade att hänga upp tavlorna innan hon var säker på att de skulle få hänga kvar där ett tag, minns Johan Bodegård.
Pappan var civilekonom och arbetade mycket med marknadsföring, mamman var hemmafru, som dock senare utbildade sig till lärare och blev speciallärare.
– Jag började i skolan i Filipstad, när pappa jobbade på Wasabröd. Pappa jobbade med att introducera chips. OLW kommer av det engelska företaget Old London och W:et från Wasabröd, berättar han.
Sedan kom pappan till Huskvarna och jobbade med vitvaror på Husqvarnafabriken. Därefter gick färden tillbaka till Värmland igen, där Husqvarna etablerade sig för att tillverka mikrovågsugnar och fick etableringsstöd för det.
– Fast då hade jag glömt bort dialekten. Genom jobbet fick vi alltid en massa värstingsaker i köket, spisar med en massa finesser som aldrig fungerade. Men det var då jag bestämde mig för att ägna mig åt biologi. Kanske det berodde på mammas intresse, hon var mulleledare och drog alltid med oss ut i skogen, förklarar han sitt yrkesval.
Han hade emellertid tagit studenten utan så mycket matte, fysik och kemi som krävdes för många utbildningar, så han hittade en biologisk-geovetenskaplig linje på Stockholms universitet, som inte hade de kraven. Linjen var tillkommen för att utbilda kommunekologer, något man efter Stockholmsmötet trodde skulle efterfrågas i alla kommuner.
Det blev nu inte riktigt så.
– På första lektionen sade lektorn: ”30 procent av er kommer att få jobb inom det ni utbildat er för. Ni andra får hitta på något annat!”, berättar Johan Bodegård roat.
Han tillhörde inte de 30 procenten, så han fick ställa sig bakom köttdisken på Metro i Stockholm, där han också hoppat in för att dryga ut studiemedlen under studierna.
Det dröjde ett par år innan han fick jobb inom sitt område och 1987 inrättades så det första miljödepartementet, med Birgitta Dahl som drivande chef.
– Och då var det till och med så att de ringde och erbjöd mig jobb. 1988 sökte och fick jag tjänst som departementssekreterare. Och där blev jag kvar i tio år, de sista åren som enhetschef. Då började förhandlingarna inför Riokonferensen och jag var med i förberedelserna. Så jag pendlade med flyget till Nairobi, där FN:s miljöprogram håller till. Och vi blev precis färdiga i tid!
Han började emellertid känna att han fått nog och tittade efter något nytt och fick så småningom jobb på Naturvårdsverket.
Han arbetade på olika avdelningar och hade bland annat hand om rovdjursfrågorna.
– Då sade de att jag var Sveriges mest hatade man i jägarkretsar, säger han närmast förtjust och tillägger:
– Det blir mer att förvalta människor än djur, när man håller på med rovdjursfrågor.
Där var han till 2007, då han började vid Artdatabanken.
– Det är det roligaste jobbet i Naturvårdssverige! utbrister han och meddelar att man faktiskt firar 20-årsjubileum i år, att Artdatabanken är en fristående del av SLU, utan undervisning och forskning, även om man just nu faktiskt håller på att rekrytera forskare.
– Men kärnverksamheten är att vara ett kunskapscentrum för arter och naturtyper, säger Johan Bodegård, som efter att ha funderat ett tag på om han har ett motto eller ett uttryck han gillar kommer fram med:
– Det är roligt nästan jämt, utom när det är skitkul!