Om man ofta byter bostadsort är det bra att ha en strategi för att inlemmas i det nya samhället. Detta har dagens jubilar, Anita Larsson, haft under sina flyttar genom landet, till sju kommuner.
– Jag letade upp simhallen, biblioteket och Tempos kafé på de olika orterna, för de ser alltid likadana ut, och så prenumererade jag på lokaltidningen, säger hon och låter detta tips gå vidare till andra inflyttade, varav Uppsala ju är fullt.
– Alla flyttar har varit orsakade av studier eller arbete. Utom den sista, som berodde på kärleken, lägger hon till.
Men innan allt detta flyttande begynte, växte hon upp i Piteå och i en liten by strax utanför, som heter Norrfjärden. Pappan var byggmästare och mamman hemarbetande.
Under skolåren, som hon tillbringade på ekonomisk linje med språklig inriktning i Piteå, funderade hon på att bli sekreterare och arbeta utomlands.
– Det stod mellan det och socionomyrket. Lis Asklunds program i radio var en stor inspirationskälla, berättar hon.
Så det blev socialhögskolan i Umeå. Det var den första flytten. Där var utbildningen upplagd på tre och ett halvt år, med två praktikterminer insprängda. Den första var på socialkontoret i Kalix och den andra på barnpsykiatriska kliniken i Eskilstuna.
– Då ville jag komma ut i världen, utanför Norr- och Västerbotten, förklarar hon valet av den senare praktikplatsen.
Hennes första tjänst blev sedan på samma barnpsykiatriska klinik i Eskilstuna och därefter på en annan av samma slag i Stockholm.
– Det var jätteintressant och jag lärde mig mycket. Men det var ju inte rätt för en knappt vuxen person. Man borde ha haft lite mer livserfarenhet, konstaterar hon.
– Jag har jobbat i fyra landsting och på nästan alla kliniker som finns. I Uppsala var jag på Akademiska i 18 år, varav ungefär elva år på rehab-kliniken och det som nu heter neurocentrum och arbetade med patienter med förvärvade ryggmärgs- och hjärnskador. Det var ett utpräglat teamarbete där, som man liksom bars av. I sådant arbete är helheten verkligen större än summan av delarna, säger Anita Larsson.
1999 inrättades kuratorstjänster inom primärvården, på vårdcentraler. Hon sökte sig dit och sedan flera år arbetar hon nu som kurator på Årsta vårdcentral.
– Vi arbetar med det som kallas första linjens psykiatri, relationsproblem, sorg och andra förluster, problem på arbetet, förklarar Anita Larsson.
Hon trivs bra med sitt arbete och tror inte att hon ”bryr sig om” att byta arbetsplats fler gånger.
– Jag är inte ens säker på att jag arbetar ända fram till pensionen, avslöjar hon.
Utanför arbetet är det mycket vardagsmotion som gäller, vattengympa på Fyrishov och lite joggning när det är varmare ute. Men egentligen är utförsåkning det hon gillar mest.
– Jag är en hängiven slalomåkare och känner mig lite som en pisternas grand old lady. I alperna går det an, men här i Sverige verkar kvinnorna sluta åka när barnen lärt sig att klara sig själva i backarna, nästan suckar hon.
Hon berättar att det i år är första gången sedan hon var 14 år som hon inte åkt någonting alls.
– Jag har blivit lite harig på senare år, men jag klarar fortfarande de flesta svarta pisterna. Så jag är lite tufft ibland, säger hon muntert.
Annars är resor det hon tycker mest om. Hon och hennes man har gjort en del långresor, men mest är det Europa som gäller. Helt nyligen har de dock kommit tillbaka från en resa till och i Indien, som en del av 60-årsfirandet.
Fast de behöver inte resa så långt för att komma till sitt eget smultronställe, sommarstugan i Järlåsatrakten, tillräckligt nära för att de ska kunna pendla därifrån till jobbet, när det är den tiden på året.
Vid pensioneringen, när den nu infaller, vill hon hinna med mer av allt det Uppsala har att erbjuda.
– Det händer ju så mycket, på Musikens hus, som jag fortfarande säger, och i Universitetsaulan. Och så vill jag komma åt att vandra mer i fjällen. Det gjorde jag mycket i ungdomsåren, som scout.
– Fast jag har ofta undrat hur jag skulle ha blivit utan det här arbetet. Man kan inte låta bli att utvecklas och bli ödmjuk av det. Det är en gåva att få alla dessa förtroenden, avslutar Anita Larsson.