Manja Lehto går till historien som den första i Finland och kanske i hela världen som tog fram laktosfri mjölk.
Vi träffas dagen efter att hon återvänt från en av sina resor till den lilla stuga i Finland där hon föddes. Hon växte upp i byn Viikkala i Nakkila, några mil från Björneborg,där hon bodde de första 19 åren. Hennes mamma var krigsänka och Manja växte upp utan pappa. Hon var duktig i skolan, och gav under somrarna lektioner till yngre kamrater som behövde läsa upp sina betyg. Hennes lärare såg till att hon kunde fortsätta skolgången i privat realskola och i gymnasiet i Nakkila.
– Vi bodde vid skogen, så naturen blev tidigt en viktig del av mitt liv. Stugan är en länk bakåt. Jag är född inne i kammaren, och min son tog sina första steg på gården där.
Hon lärde sig modersmålet finska som första språk, och minns ännu de dikter och ordspråk som hennes mamma brukade citera, mustiga finska ramsor, tyvärr oöversättbara, beklagar hon.
Talad svenska hörde hon inte förrän hon var 15 år, i samband med en skolresa till Stockholm.
– I skolan läste vi visserligen svenska, men vi hörde ju aldrig någonsin talad svenska.
Sommaren innan gymnasiet jobbade hon på Stadshotellet i Eskilstuna, och introducerade då den nya finska dansen letkajenkka bland kökspersonalen där.
– Vi var 14 nationer som jobbade där, så arbetsspråket blev engelska, jag lärde dem dansa jenkka – till och med hotellchefen rycktes med i den säregna dansen.
Manja Lehto tog studenten i finskspråkigt gymnasium, och läste sedan naturvetenskapliga ämnen. Hon tog en fil mag- examen på svenska i Åbo Akademi. Huvudämnet var organisk kemi; kemiämnet intresserade henne tidigt, samt fysik, biologi och matematik. Därefter började hon arbeta vid Statens mjölkforskningscentrum i Jokoinen. Hon fick i mitten av 1970-talet uppgiften att försöka framställa laktosfria mjölkprodukter, senare till välsignelse för generationer laktosintoleranta. På grund av sin mans arbete flyttade Manja Lehto till Sverige.
– Min exmake var geolog. Det var antingen Grönland eller Kiruna som gällde.
I Kiruna jobbade hon först som högstadielärare i kemi, fysik och matematik, och sedan på en folkhögskolas finska avdelning i sju år. Under ett år undervisade hon även finska laboranter i Rovaniemi. Under Kirunaåren var hon med och bildade Kalottskribenter, en finskspråkig skrivarförening.
– Jag hatar verkligen att flytta, och jag har flyttat så mycket i mitt liv, efter var arbetena har funnits. Att lyfta bidrag är inte min stil. Jag har haft 37 olika adresser, säger Manja Lehto, vars finländska idiom gör konsonanterna full rättvisa.
När sonen började förskolan och senare grundskolan började hon sin långa, och i många stycken framgångsrika kamp, för finska språket. Den blev också en ny, akademisk karriär. Efter Lärarhögskolan i Linköping 1982–83 började hon läsa finska och andra finsk-ugriska språk i Uppsala, och disputerade 1996 på avhandlingen Ingrian Finnish: Dialect preservation and change.
– Bland annat undersökte jag hur Ingermanlandfinskar talade sin gamla dialekt i Kanada, Sverige, Finland och i Komirepubliken nära Uralbergen och dåvarande Leningradregionen, det gamla Ingermanland, säger Manja Lehto, och förklarar att flaggan med de röda och blå korsen på gul botten som står i på en bokhylla är ingermanländsk.
Under studietiden arbetade hon på Radio Upplands finska redaktion, och med administration och undervisning vid universitetet.
1999 valdes hon till universitetslektor i finska vid Lunds universitet och blev prefekt på finsk-ugriska institutionen. Hon kämpade hårt för att bevara finskan som undervisningsämne i Lund, nvilket uppmärksammades av tv, radio och tidningar i både Sverige och Finland.
– Jag lyckades rädda finskan, men inte institutionen, som liksom jag själv fördes över till Nordiska språk. Själv blev jag resultatansvarig för att ha kvar finskan. Arbetsbördan var enorm. Jag undervisade från nybörjar- till doktorsutbildningsnivå, nästan helt utan hjälp från institutionen, säger Manja Lehto, som innan hon kom till Lund var vikarierande professor vid Tromsö universitet i 1,5 år.
Hösten 2004 tog hon tjänstledigt för att åka hem till Finland och ta hand om sin sjuka gamla mamma. Hon ambulerade mellan ålderdomshemmet i hemtrakterna nära Björneborg och jobbet som finsklärare vid Rudolf Steiner-skolan i Helsingfors.
– Det var en på många sätt jobbig tid. Mamma blev 96 år gammal och dog 2009. Själv blev jag efter min långa bortovaro uppsagd från Lunds universitet 2010, när jag återvände till Sverige, säger Manja Lehto, som i dag driver det egna företaget sofikom, med fokus på kommunikation mellan svenskar och finnar.
Hon talar mycket och gärna om sina barnbarn, vars porträtt finns lite här och var i lägenheten. På kylskåpet hänger färgglada målningar som äldsta barnbarnet Sophie snart sju år, har målat tillsammans med farmor, och i ett hörn står ett fantasifullt, färggrant slott som sondottern också gjort.
– Vi målar gärna akvarell tillsammans, Sophie och jag. Mina barnbarn är jätteviktiga i mitt liv, och nu till helgen ska vi träffas allihop för att fira farmors födelsedag.