Utanför huset på Kölängsvägen i Knivsta hörs kajor tjattra i förmiddagssolen. Här bor Kai Rosnell tillsammans med Monica Schough, barndomsvännen som på ett något oväntat sätt blev hans sambo senare i livet.
– Jag och Monica växte båda upp i Gunnilse utanför Göteborg och brukade ta bussen till skolan tillsammans. Efter ungdomen gick vi skilda vägar, men en natt många år senare dök hon plötslig upp i en dröm. Då bestämde jag mig för att leta upp henne och ta upp kontakten, säger Kai Rosnell.
Efter en del letande fick Kai tag på ett telefonnummer. Det tog ett tag innan en väldigt förvånad Monica förstod vem det var som ringde, men de bestämde sig för att ses och har nu bott tillsammans i Knivsta sedan 1998.
Kai är född i Eurajoki i Finland, men skickades som krigsbarn till Sverige endast sju år gammal. Han var den enda av de fem bröderna som skickades iväg.
Kai hamnade hos en fosterfamilj och fick börja skolan nästan direkt. Han fick aldrig riktigt kontakt med sina fosterföräldrar, men kände sig väl omhändertagen av sina fostersyskon.
– Jag lärde mig svenska och började umgås med de svenska barnen. Jag var mycket sportintresserad, vi spelade bandy tillsammans och jag var med och grundade idrottsföreningen i området.
Efter studentexamen 1954 påbörjade Kai språkstudier vid Göteborgs universitet. Samtidigt arbetade han extra som korrekturläsare på Handelstidningen, eller Göteborgs handels- och sjöfartstidning som den också kallades. Efter ett tag blev han erbjuden fast jobb på TT och lämnade studierna för att satsa på journalistiken.
Idrottsintresset från ungdomen gjorde att han främst fokuserade på sportjournalistiken, under karriären skrev han både för Handelstidningen och Göteborgs-tidningen.
– Jag har följt Finnkampen minst 30 gånger live från läktaren. I idrottssammanhang håller jag alltid på Finland.
På 90-talet började Kai engagera sig för finska krigsbarn och deras öden.
– Jag minns att jag hörde på radion att det fanns ett riksförbund för finska krigsbarn. De skulle ha ett möte i Göteborg, så jag gick dit och blev medlem. Efter ett tag blev jag sekreterare och sedermera ordförande för Göteborgsföreningen. Jag blev dessutom chefredaktör för riksförbundets medlemstidning, som jag gjorde i sexton år med hjälp av en liten redaktion.
Kai berättar att cirka 80 000 finska barn skickades till Sverige under finska vinterkriget samt efterföljande fortsättningskrig. Av dessa beräknas cirka 15 000 fortfarande finnas kvar i landet.
Genom att spåra anhöriga till krigsbarn har Kai hjälpt många att återuppta kontakten med sina finska släktingar eller svenska anhöriga. Hans engagemang har i stor utsträckning bidragit till att krigsbarn idag kan få tillbaka sitt finska medborgarskap utan kostnad.
Han har dessutom bidragit till att man ändrat den Finland faderskapslagstiftningen så att barn kan få papper på vem som är deras biologiska far.
– Kampen startade när en kvinna ville leta upp sin finske far. Hon trodde han hade stupat i kriget, men det visade sig att han levde, 98 år gammal. Först ville han inte erkänna faderskapet, men efter ett dna-prov visade det sig att kvinnan och mannen med största sannolikhet var besläktade och till slut skrev han under att han var hennes biologiska far. Något år senare blev hon bjuden på hans 100-årsfest. Det är viktigt, alla har rätt att veta vem som är ens far.
Kai har också kämpat hårt för att barn som råkat illa ut eller misskötts i sina fosterhem ska få ersättning.
– Men det är något politikerna inte har brytt sig om.
För sina gärningar belönades Kai för tre år sedan med en hedersmedalj, som delades ut av den finske presidenten Sauli Niinistö.
– Det är Finlands Vita Ros-medalj av första klassen, som har ett guldkors i mitten. Att jag har varit med och påverkat liven till det bättre för många av oss finska krigsbarn, det är något jag är oerhört stolt över.