– Där känner jag mig lättjefull, säger hon med stor inlevelse.
Kerstin växte upp i stadsdelen Vendelsberg, Mölnlycke. Hon var sladdbarn med två äldre systrar och två äldre bröder. Pappa var kontorschef vid Mölnlycke, mamma tog hand om familjen.
– Vi hade hembiträde så långt tillbaka jag kan minnas, säger Kerstin som likt sina systrar gick den välrenommerade åttaklassiga Sigrid Rudebäcks flickskola. Fritiden ägnade hon bland annat åt att spela piano.
– Det hörde ju till inredningen i ett stabilt hem att man hade hembiträde och piano, skrattar hon (men jag är inte riktigt säker på att hon skojar).
Med skogen inpå knutarna och närheten till en sjö blev skidåkning och långfärdsskridskor en naturlig del av tillvaron, och sport har alltid var viktigt.
– Jag hade en bra uppväxt som lade grunden för en positiv livsinställning.
Hennes far dog när hon var 20 år, och det blev Kerstins ansvar att försörja sig och sin mamma.
– Framtiden blev som den blev. Jag har inget minne av några samtal om den.
Kerstin började yrkeslivet med att arbeta i hushåll i Mölnlycketrakten, men sedan ordnade en svåger kartritarpraktik i Nynäshamn. Hit till Uppsala kom hon i slutet av 40-talet efter att ha fått en tjänst vid dåvarande stadsingenjörskontoret. Som sådan gjorde hon sig snart känd för att vara mycket skicklig, och anlitades därför ofta.
– Jag hade alltid mycket jobb, också på kvällar och helger, men det gick bra. Jag är tacksam över alla goda chefer och fina arbetskamrater, och jag lärde mig mycket om fastighetsbildning.
Här i Uppsala träffade hon sin blivande make Bengt, som hon gift sig med två gånger, 1952 och 2009. Han sitter med under intervjun och hjälper till med namn och årtal, för det händer ibland att Kerstins minne sviktar.
– Vi hade stort kyrkbröllop med frack i Helga Trefaldighets kyrka, minns hon.
Paret skaffade sommarviste i Södra Ekhamn, Vassunda, alldeles mitt emot Skokloster, och de senaste åren har de åter tillbringat somrarna tillsammans i Vassunda.
– Där har vi en lång historia tillsammans, eller hur Bengt, säger hon och ler mot sin make.
Kerstin har förutom jobbet ägnat sig åt ideell verksamhet. Hon arbetade i många år som ledsagare vid Röda korsets besökstjänst vid Akademiska sjukhuset, och tilldelades både Röda korsets silver- och guldmedalj för sina sociala tjänster.
– Jag visade vägen och hjälpte folk till rätta i största allmänhet.
Hon var även väldigt aktiv med handarbete, särskilt stickning som fortfarande är en stor passion. Maken minns fortfarande de barntröjor Kerstin stickade till estländska barn:
– Det var små konstverk, de där tröjorna.
På äldre dagar tyckte Kerstin mycket om att gå ut med parets hund Turbolina, i salig åminnelse. Numera är makarna dagmatte och -husse åt sonen Magnus hund, tollaren Rossi, som mer än gärna poserar inför en kamera.
Efter en flera decennier lång skilsmässa återförenades paret Torssell igen år 2009. Banden dem emellan är mycket påtagliga, och de ler ofta mot varandra.
Hur ska hon fira födelsedagen?
– 95 år, kan du fatta det? Vi får se vad som händer. Det är såklart en högtidsdag med sedan fortsätter ju livet som vanligt. Jag har haft ett positivt liv, eller hur Bengt, säger hon till mannen hon gifte sig med som 89-åring, och fortsätter:
– Tillvaron kunde inte vara bättre än den jag har med Bengt Torssell.