Ett energiskt skällande hörs innan Jan Kihlstedt hunnit öppna dörren till sin lägenhet i Fålhagen. När dörren öppnas möts UNT av en ivrigt hoppande dvärgpinscher. Hunden är hans lilla ögonsten. Polisen tog in honom för fem år sedan efter att valpen blivit lämnad av sina ägare. En av poliserna var Jans son Michael. Han sade till Jan att han måste se honom, så han åkte till polisens hundstall.
– Det tog fem sekunder för mig. Sedan var jag kär i honom, säger Jan.
Jan driver butiken Gyllenetider Antik med sin fru Anne. De träffades i en foxtrot på danskrogen Baldakinen 1972 och gifte sig ett år senare. De har drivit butiken sedan januari 1999, och har investerat mycket tid och pengar i verksamheten. Det var deras stora intresse av inredning och mat som väckte intresset för antikviteter på allvar. Ett motto paret har är att de aldrig dukar likadant när de bjuder sina vänner på middag. 1985 började de åka på antikmässor för att bygga upp ett varulager.
– Vi har alltid haft mottot att vi inte köper vilket krimskrams som helst. Vi bygger varulager på kvalitet och det vi själva tycker om. Att stå och sälja sådant som man hoppas någon ska tycka om är inte så roligt. Det är roligare och ärligare att sälja det man tycker om.
Lägenheten i Fålhagen är full av antikviteter. I badrummet hänger en ljuskrona och en spegel med guldram, köksskåpen är fulla med serviser av fina gamla serier som Blå Måsen, och i matrummet står två vitrinskåp fulla av kristallglas. I vardagsrummet står parets glaskonstverk fint upplysta på noga uttänkta platser. Jan berättar att det är viktigt hur ljuset faller på dem, och de kan inte stå så att de tar ut varandra.
– Det jag brukar säga till mina kunder när de köper konstglas är: Ställ dem inte rakt upp och ned. Flytta runt dem så att du hittar en maximal plats.
Jan växte upp bland vackra ting. Han brukade tillbringa somrarna bland tunga ekmöbler i en villa från 1870-talet som han morföräldrar hade. På dagarna arbetade han på bondgårdar i grannskapet för att tjäna en slant.
– Jag fick väl tio kronor när sommaren var över, säger Jan och skrattar.
Efter gymnasiet jobbade han med att göra plåtar för tryckerier på ett företag. Det var dock inte särskilt spännande, och dessutom blev han mobbad av en äldre kille.
– Han tyckte väl att jag var lite för vidlyftig och rak, och han tålde inte det. Och han hade en yngre svåger som inte vågade annat än hänga på. Så då slutade jag.
Nu började en karriär inom fotobranschen där han jobbade på många olika fotobutiker. Han började som butikssäljare, fortsatte som inköpare och slutade som key account manager på Fujifilm i Uppsala. Det innebar att han tog hand om företagets viktigaste kunder. Han minns speciellt sin tid på BK-Foto, dagens Uppsala Fotokompani, som härlig. Kenneth Hultberg, som var butiksägare, tog med honom och de andra anställda på jobbresor till USA, Japan, Thailand och Filippinerna bland annat.
– Vi hade ju ett schema för vad vi skulle göra. Men när vi kom dit sa chefen: ”skål på er gubbar! Riv schemat.”
Men Jan har legat i för det mesta. Han berättar för UNT att han många gånger fått jobb på olika fotoföretag genom att bli ”headhuntad”, vilket betyder att företagen har sökt upp honom för jobb. När Fujifilm ringde upp honom i november 1995 frågade de om han kunde sparka i gång kameraförsäljningen. Där jobbade han till 2005. Hans avdelning fick stryka på foten när digitalfoto fick mer plats i verksamheten. Nu lägger han all sin tid på butiken, när han inte reser med sin fru. Pensionärsliv vet han inte vad det är. Han tror att han jobbar tills han dör.
– Det känns inte som ett arbete. Mer som ett kall. Jag njuter varje dag.