Leif Wennerholm är genuin Uppsalagrabb. Han bodde på Stiernhielmsgatan i Svartbäcken de första åren innan familjen flyttade till Tuna Backar. Hans pappa var egenföretagare och drev persiennfirman HW:s Persienner och mamma var hemmafru. Pappan avled tidigt, när sonen bara var 14 år.
Efter flytten gick han först i Domarringens skola och sen Tunabergsskolan. Barndomen minns han mest som en blandning av fotboll, bandy och bus.
– Skolan var både och. Så här i efterhand tycker jag det var som när man minns det som var roligt med lumpen.
När jag vill veta mer om vad pojkar i Svartbäcken gjorde för bus i början av 70-talet slingrar han sig lite:
– Med dagens mått var det oförargliga pojkstreck.
Leif Wennerholm gick ekonomisk linje på gymnasiet och gjorde sedan lumpen vid Lv3 i Norrtälje.
Att han började jobba med skrot var en tillfällighet. Efter lumpen 1984 sökte han jobb, men arbetsmarknaden i Uppsala var tuff i mitten av 80-talet.
I Stockholm fanns det däremot gott om jobb, och han anställdes vid en skrot i Solna på hösten samma år.
– Jag hade knappt varit på en skrotgård tidigare, så det var helt nytt för mig. Jag hade ingen aning om någonting när jag klev in där, säger Leif Wennerholm och skrattar gott. I dag har han jobbat i branschen i 30 år, men är noga med att framhålla att ”fullärd blir man aldrig om man jobbar med skrot”.
Han pendlade mellan Uppsala och Solna fram till 1991 då en ny möjlighet öppnade sig. I jobbet hade han täta kontakter med de dåvarande ägarna av skroten på Stålgatan i Uppsala.
– De sålde mycket skrot till mig, och en dag sa jag på skoj: ”Det är väl lika bra att ni säljer rubbet”, och de svarade ”Ja, för fan!”. Jag tog det förstås som ett skämt men någon vecka senare hörde de av sig igen, och på den vägen är det.
Han hade aldrig vågat göra samma tuffa satsning i dag.
– På den tiden var jag nog inte smart nog att begripa vad som skulle kunna hända. Jag var 27 år, hade fru och två småbarn och sålde vårt hus för att kunna köpa företaget, säger Leif Wennerholm och ryser retroaktivt.
Sedan september 1991 äger han Metallåtervinning AB i Fyrislund. Företaget tar mest emot industriskrot men också skrot från hantverkare och privatpersoner.
– Jag hade en vision av att driva en mindre skrot med personlig service. Tidigare jobbade jag på stora anläggningar med mycket folk och tyckte inte det var så kul, säger Leif Wennerholm som gärna titulerar sig skrothandlare.
– Visst, det heter metallåtervinning nu för tiden men jag tycker inte man ska vrida till saker i onödan. I grund och botten är jag skrothandlare.
Även om det har gått bra för honom så är det inte drömmen om de stora pengarna som varit drivkraften. Han tycker att det är viktigare att ha roligt på jobbet än att tjäna en massa pengar.
– Och om man kan kombinera det så är det ju bra.
När han började i skrotbranschen låg järnpriset på fem öre/kg att jämföras med en krona i dag. Som bäst låg priset 2006, på 2:50, när kineserna kom in i bilden. Nackdelen med höga metallpriser är stöldbegärligheten, inte minst vad gäller koppar:
– Jag undrar ibland hur det är praktiskt möjligt att stjäla flera hundra kvadratmeter koppar från ett kyrktak utan att någon märker det.
Under de 30 åren han varit verksam har mycket hänt i branschen. Framför allt är skrotar i dag som vilket industriföretag som helst, men Leif Wennerholm har minnen av andra tider.
– Förr söps det en hel del på skrotarna. Gubbarna kunde bli osams och när man kom ut i lunchrummet så var det plötsligt fullt slagsmål.
Leif Wennerholm är idrottsintresserad och följer Almtuna både som supporter och sponsor (härav namnet Metallåtervinning Arena).
– Jag tycker Almtuna ska få spela på samma villkor som andra lag. Uppsala är min hemstad och jag ville göra något för stan. Det blev en win-win-situation för alla, säger Leif Wennerholm som hoppas på en ny arena 2017.
Att fylla 50 tycker han känns okej, med ett förbehåll.
– Det är lite surrealistiskt att den där lilla killen från Svartbäcken verkligen blir 50.