Födelsedagen ser hon ivrigt fram emot.
– Jag är så barnslig att jag fortfarande tycker det är jättekul att fylla år. Över huvud taget ska man fira så mycket man bara hinner, säger hon när vi träffas på hennes arbetsplats som är ljus, fräsch och har med ett anslående akvarium med blåa ciklider som blickfång. Ett halvdussin jubileer väntar: i augusti är det 50 år sedan hon kom till Uppsala, i september firar hon och maken 40-årig bröllopsdag, i höst har hon bott i Uppsävja i 30 år, varit aktiv i Viktväktarna lika länge, och har drivit Viktväktarna i Uppsala i tio år.
Anna växte upp i Avesta där pappa jobbade på järnverket. Hon var yngst av fyra, och av syskonen lärde hon sig tidigt läsa.
– Och handarbete gick i familjen. Både mormor och mamma var duktiga – mamma var sömmerska innan hon gifte sig.
Själv föll Anna för stickning, än i dag en stor passion. Reser hon någonstans, utomlands eller i Sverige, kollar hon upp garnaffärer och spinnerier på orten. Med åren har hon skaffat sig ett rejält garnlager hemma i Uppsävja – och behärskar engelska och tyska stickbeskrivningar, numera via youtube.
– ”...und jetz wollen wir häkeln”, mässar hon och skrattar.
Hit till stan kom hon som 15-åring tillsammans med storasyster och hyrde rum i Kåbo. Efter nian tog hon studenten på Katedralskolan.
– Det var stort att få komma till Uppsala. Jag tillbringade mycket tid i Stadsbiblioteket nere vid ån, boknörd som jag var.
Frestad av ett sommarjobb på Lärarhögskolans fortbildningsavdelning, bland gestetnerapparater och spritdoftande blåstenciler, lärde hon sig skriva maskin.
– Jag var 16 år och gick en kvällskurs på Facitskolan här i stan. 1 200 nedslag på tre minuter – jag blev faktiskt för jävlig på maskinskrivning...
Efter universitetsstudier i engelska och och en akademisk sekreterarutbildning började hon på kommunens fastighetskontor, där hon tog diktamen och skrev stenogram.
1976 började på Sparbankernas Fastighetsbyrå där hon jobbade fram till 1994.
– Jag trivdes så bra! Vi var ett ungt härligt gäng, de flesta var 20–25.
Anna fortsatte vid mäklarfirman Nordström & Partner.
Parallellt med jobbet hade hon sedan 1986 haft ett annat engagemang: medlem i Viktväktarna.1996 erbjöds hon deltidsanställning som konsulent (som så småningom blev ett heltidsjobb). När hon 2007 ställdes inför möjligheterna att franchisa Viktväktarna tvekade hon inte. Anna har träffat många tusen överviktiga, och när vi talar om övervikt/fetma bland unga, ser hon allvarlig ut för första gången.
– Övervikt är ett sätt att begränsa livet. Jag vill hjälpa folk att inte begränsa sig, utan att bli fria - inte pinnsmala.
Hon talar om skam och skuld som hon ständigt möter i jobbet – bortkastad energi som i stället kan läggas på att skapa nya, bra rutiner.
– Det är viktigt att förändringarna inte blir större än att man kan leva med, att du gör sådana val att du vill fortsätta med dem. Det är en ynnest att se hur människor förändras, rätar på ryggen. Det gör mig alldeles varm.
Själv har hon ett påtagligt oneurotiskt förhållande till mat, är kokboksfreak som älskar mat och är känd för sin matlagning.
– God mat är en del av det goda livet.
”Det goda livet” innebär också att botanisera i garnaffärer, att sticka och att läsa; Anna försäkrar att läsning och stickning går utmärkt att kombinera. Hon lyssnar gärna på talböcker, helst på engelska. Entusiastiskt talar hon om uppläsarna, i England kallade ”narrators” (berättare).
– De är så fantastiskt duktiga, har en röst för varje karaktär och missar aldrig.
Sedan några år är Anna också den första certifierade coachen i Time to think i Sverige. Begreppet Tänkande miljö har skapats av den internationellt kända föreläsaren Nancy Kline.
– Hon har forskat kring hur man skapar förutsättningar för att folk ska tänka bortom sina begränsningar. När man tänker självständigt, utan att bli avbruten, så tänker man tankar som man inte ens visste om att man hade Såna samtal skulle jag vilja ha med politiker och makthavare.