Han föddes i Skuttunge prästgård som nummer nio i en barnaskara där faderns första hustru dog i barnsäng. Änklingen flyttade då med barnen till Skuttunge, där han träffade kyrkvärdsdottern Edith som blev hans andra hustru, mor till Olle och hans bror.
– Pappa blev kyrkoherde här 1930. Sedan dess har jag gått under namnet "Präst-Olle". Det heter jag fortfarande bland de äldre i bygden, säger Olle Anderson och uppmuntrar oss att ta för oss av den himmelska äppelkaka han bakat under morgonen.
Som 16-åring gick han till sjöss, uppmuntrad av fadern som själv en gång varit skeppsgosse. Han var borta i ett år på en styckelastare som gick till Sydafrika och Australien.
– På den tiden tog resorna tid, och vi låg ibland uppemot en månad i hamnarna. Det var en lärorik tid, inte minst för att jag lärde mig grunderna i matlagning. Under resans gång blev jag utbildad till kallskänka.
Efter realskolan gick han ettårig lantbruksutbildning på Jällaskolan, och 1956 började han som ung bonde i Skuttungeby, mamma Ediths föräldrahem. Då hade han redan träffat sin blivande hustru på dans på Kap i Uppsala.
– Hon var från Småland, på tillfälligt besök hos sina tre mostrar som bodde på Vretgränd.
Det unga paret hjälptes åt med gården, de första slitsamma åren med utedass och kallvatten. De började med kor men övergick till grisar.
– Jag var grisbonde i 40 år, från 1967 till 2000. Men lönsamheten rasade, och det var ingen idé att kosta på svinhusen som jag byggde redan på 60-talet. Så då avvecklade vi, säger Olle Anderson som minns ett annat Skuttungeby än dagens, med många heltidsbönder, två affärer och skomakare.
Han har alltid varit en mycket föreningsaktiv person, van att hålla en ordförandeklubba.
– Ibland brukar jag säga att jag inte går med om jag inte får vara ordförande, skojar Olle Anderson som var ordförande i Mälardalens lantmän i många år. Han var även ordförande i Bygdegårdarnas distriktsstyrelse, aktiv i skogsägarföreningen och andra lantbrukskooperativa föreningar, inklusive Lantmännen. Han har också varit engagerad i kyrkorådet i Skuttunge.
– Jag tror att mina drivkrafter har varit en längtan att utveckla och förbättra, säger han eftertänksamt.
I dag är han engagerad i en förening som förvaltar gamla prästgården i Skuttunge, en av de äldsta bevarade prästgårdarna i Sverige. Att han själv är född där betyder förstås mycket för känslan. Olle Anderson har sjungit i Skuttunge kyrkokör de senaste 56 åren, och under de åren avverkat ett otal kyrkoherdar.
– Det är roligt med kören, och man får kontakt med folk. Alla är ju från trakten.
Två av döttrarna bor alldeles i närheten. Mellandottern tog över gården på 80-talet, och innan dess jobbade far och dotter tillsammans i 25 år.
– Jag och mina döttrar är rätt så tajta och umgås flitigt. Fortfarande är det roligt att följa med i vad som händer och sker på gården.
Även om han i sanningens namn inte flyttat långt i livet – prästgården ligger ett stenkast från huset där han bor – har Olle Anderson rest mycket. Han minns en fantastisk resa till Grönlandoch en häftig tripp till Uganda. Nästa resa går till Cypern där han ska hälsa på vänner. Han ser till att ett par gånger om året besöka vänner i Sydfrankrike.
– Och jag har varit i Kenya! Vi hade en utbytesstudent därifrån på 80-talet. Han kom direkt från djungeln hit till Skuttunge, och hans morfar hade 21 fruar. Några år senare besökte vi honom i hans hemland. Det var en upplevelse utöver det vanliga.