Ingemar Rundström tillträdde vid årsskiftet en tjänst som sjukhuspastor vid Akademiska sjukhuskyrkan. Sjukhuskyrkan är kanske inte den avdelning inom sjukhusområdet som det talas mest om, men det hindrar inte att där utförs ett arbete som betyder väldigt mycket för många människor.
– Det är ju inte de många ordens jobb, utan det är närvaro, att det är någon som sitter kvar, försöker sig Ingemar Rundström på att beskriva sitt arbete, som han ju ännu bara har börjat lära känna.
– Men jag har upplevt ett mycket positivt mottagande och en lika positiv attityd bland personalen ute på de olika avdelningarna. Så mina kolleger måste ha gjort ett väldigt bra jobb för att upparbeta ett förtroende under lång tid.
Han är född i den lilla staden Trosa, där mamman var undersköterska och pappan båtbyggare.
– Så jag kan ha ärvt min pappas praktiska handlag, säger han, men lägger till att de dragen ju också fanns hos hans mamma.
– Som undersköterska måste man alltid vara beredd att lösa olika situationer.
Under skoltiden var det stora intresset naturen, så det var friluftslivet som präglade fritiden.
– Jag var med i Fältbiologerna, Naturskyddsföreningen och scouterna, säger Ingemar Rundström.
Även om båda föräldrarna var aktiva i baptistförsamlingen och han tidigt kom i kontakt med den sidan av tillvaron, så var det ingen självklarhet för den honom att bli pastor.
– Nej, jag ville bli byggare av något slag, så jag gick husbyggnadstekniskt program på gymnasiet. Det här var på 1970-talet och hela byggsektorn stod ju still när jag tagit studenten. Och skulle jag ha ett vanligt byggjobb så skulle jag ha fått åka till Luleå och Stålverk 80, berättar han.
I stället jobbade han ett par år på ett luftkonditioneringsföretag i Trosa tills det var dags för värnplikten.
– Jag gjorde vapenfri tjänst inom brand- och räddningstjänsten som civilförsvaret ordnade på flygplatsen i Visby. Vi hade jourtjänstgöring, så vi jobbade två dagar och var lediga två.
För att få något att göra under sin lediga tid arbetade han då på en fritidsgård som baptistförsamlingen drev.
– Då kom de här tankarna: ”Skall jag hålla på med fläktar eller människor resten av livet?”
Så han började på Betelseminariet, nuvarande Teologiska högskolan, i Stockholm och sökte till pastorsutbildningen.
Sedan han genomgått den har han varit församlingspastor i 30 år, i fem olika församlingar, i Södertälje, Skorped i Ångermanland, i Falun-Borlänge, här i baptistkyrkan i Uppsala och senast i en ekumenisk frikyrkoförsamling i Nyköping.
Att han känner Uppsala sedan tidigare ser han förstås som en fördel, han känner församlingen och han har vänner här.
Tjänsten som sjukhuspastor skiljer sig naturligtvis från tidigare tjänster.
– Här står det enskilda samtalet i centrum. Det är det diakonala uppdraget som styr, att möta människorna där de är, i deras behov, säger han.
Han betonar att det alltid är patienten själv eller ibland personalen som söker kontakten.
– Men det bygger alltid på att den enskilde önskar att vi kommer.
– Man kan fundera på vad som gör mig lämplig för det här arbetet. Det är ju erfarenheter som jag gjort under livet, som ligger i botten. Att jag själv blev utan min pappa tidigt och att anhöriga blivit sjuka – och också blivit friska, bör man kanske tillägga, tänker han högt.
Men yrkesvalet grundar sig framför allt i ett intresse för att möta människor.
– Som församlingspastor har jag ju lyssnat på hundratals livsberättelser och att få möta människor är mitt stora intresse och vad jag kan bidra med är att komma med ett lugn i en pressad situation, säger Ingemar Rundström.