Jag tänker att det är en lycklig man i sina bästa år som öppnar dörren till sitt radhus den här tidiga måndagsmorgonen då snön äntligen har kommit till Uppsala. Det intrycket förstärks under vårt timslånga samtal.
Utanför dörren lyser Burkina Fasos röd-gröna flagga mot allt det vita. Sten Hagberg är honorärkonsul för Burkina Faso sedan 2006, ett av många engagemang för denne mångsysslare som är professor i kulturantropologi sedan 2010 och som sedan 1988 arbetar med forskning, utbildning och rådgivning i Burkina Faso.
Varför kulturantropologi och varför just Burkina Faso?
– Det började med ett starkt miljöengagemang i tonåren. Sen åkte jag till Paris för att jobba som au pair och där träffade jag världen! Jag kom i kontakt med människor från alla möjliga håll, många flyktingar. När jag kom hem igen började jag läsa kulturantropologi och jag blev fast direkt. Första projektet var i Jokkmokk och handlade om konflikten om fjällskogarna mellan samer och skogsindustrin.
Efter avslutade studier reste han i Latinamerika och när han kom hem såg han att FAO, FN:s organ för livsmedels- och jordbruksfrågor, utlyste en tjänst som biträdande expert inom ett skogsprojekt i Burkina Faso. Sten var nu 26 år och hamnade i den lilla staden Banfora.
Han blev kvar i tre och ett halvt år, arbetade inom den lokala skogsvårdsstyrelsen med att försöka jämka ihop förvaltningskommittéer, se till att jordbrukarnas och samhällets mål skulle kunna mötas.
Hustrun Minata träffade han i jobbet och ”det sade klick!”
1992 bestämde de sig för att flytta till Sverige. Sten kände att nu ville han fördjupa sina kunskaper och han började forska. Han doktorerade 1998 på en avhandling om konfliktlösning mellan jordbrukare och boskapsskötare i Burkina Faso.
– I dessa konflikter finns också fröet till etniska konflikter. Hur skapar man fred när olika intressen krockar? Jag studerade hur man lokalt lyckats häva de här motsättningarna och undvika eskalerande, blodiga konflikter.
Det är ganska tyst i medierna om länder som Burkina Faso och Sten tror att just frånvaron av blodiga konflikter kan vara en av orsakerna. I höstas blev han uppringd av BBC för att ge en kommentar till ryktet om att Gaddafi gömde sig i Burkina Faso. Han avböjde, trött på den ensidiga mediebilden och ointresset för afrikanska länders positiva utveckling.
På dioula, ett av språken i Burkina Faso, betyder ordet för att bedriva politik ”att ljuga”. Hur det ordet fylls med annat innehåll har alltid intresserat Sten Hagberg. På senare år har han studerat kommunalpolitik och lokal demokrati i Västafrika.
– Hur sker framväxten av en demokratisk kultur? I min forskarroll har jag försökt förstå hur lokal demokrati skapas, praktiseras och fylls med mening. I Burkina Faso finns 60 olika folkgrupper. Islam, kristendom och förfaderskulter samexisterar fredligt. Där finns en grundläggande tolerans med inställningen att vi måste leva tillsammans och för att kunna göra det måste vi acceptera att vi är olika.
– Det är livsfarligt när kulturella skillnader används för politiska syften, att utnyttja etnicitet och religion, piska upp en vi och dom-stämning. I Burkina Faso har man till stor del lyckats undvika detta.
Burkina Fasos huvudstad, Ouagadougou, kallas för Afrikas Hollywood på grund av sin stora filmproduktion och där arrangeras vartannat år en panafrikansk filmfestival. Under tio års tid, mellan 1993 och 2003, anordnade Sten och hans hustru Minata tillsammans med några vänner en afrikansk filmfestival i Uppsala och på Kulturantropologen anordnar Sten fortfarande filmvisningar ibland.
– Film och litteratur är ett fantastiskt bra sätt att ge närhet och känsla på ett sätt som vi i våra vetenskapliga texter inte riktigt kan. Det konstnärliga uttrycket är väldigt inspirerande.
Sten Hagberg tycker att det är fantastiskt att jobba på universitetet.
– Jag har utrymme för att göra väldigt mycket av det jag vill och jag har valt att jobba mycket med studenter för att det är så kul med den kontakten. De kommer till studierna med nya ögon och bidrar till en miljö som hela tiden är prövande.
Sten Hagberg har sagt ja till det mesta i sitt liv. Nu försöker han lära sig att också säga nej.
– Att fylla femtio har fått mig att fundera över var jag ska lägga mitt krut under åren framöver. Kanske skulle jag någon gång framöver faktiskt vilja göra en film!