Man kan säga att statskuppen i Chile gjorde dagens jubilar till svensk. Familjen hade redan börjat planerna för ett husbygge när militärkuppen kom. Som ettåring lämnade han, hans chilenske far och svenska mamma landet och bosatte sig i Sverige.
– Jag minns ju inget av det där, men det sägs att morfar och mormor skickade biljetter och att vi kom med sista planet därifrån, berättar Jan Perotti.
Han tillägger att hans pappa, arkitekt, arbetade i bostadsministeriet, vilket gjorde honom misstänkt i juntans ögon. Pappan skrev senare, tillsammans med journalisten Jan Sandquist, en bok om den svenske ambassadören Harald Edelstam, vars insatser för att rädda oppositionella efter kuppen knappast kan överskattas.
Jan Perotti växte upp på Lidingö, där han också gick i skolan, fram till gymnasiet, då han gick på Thorildsplans tekniska gymnasium inne i Stockholm. Från högstadiet var han aktiv på Sagateatern på Lidingö, ett intresse som han behöll till 25-årsåldern.
– Det började med att jag valde kommunikation, när de andra valde franska eller tyska i skolan. Fotografering var en sida av det som jag fastnade för, teater en annan. På Sagateatern spelade vi pjäser av Brecht och Almqvists Drottningens juvelsmycke, minns han.
Efter studenten gick han sedan en tvåårig KTH-utbildning till byggnadsingenjör.
– Jag blev klar precis i den vevan då räntan i Sverige låg på 500 procent, och byggandet försvann totalt för några år. För att göra något gick jag en kulturmiljövårdsutbildning på Gotland och där kom jag att bo i samma hus som min blivande fru, som då läste arkeologi, och vi har varit tillsammans sedan dess.
Han läste sedan in en fil mag i konstvetenskap, där Gotlandskursen ingick.
– I samband med rivningsvågen på 1960-talet började medvetandet om vad som höll på att försvinna att växa, men själva yrket byggnadsantikvarie kom inte förrän på 1970-talet. Då var det inom länsstyrelserna och på länsmuseerna som det fanns tjänster, men det jag har varit del av är privatiseringen av byggnadsvården. Nu finns det byggnadsantikvarier på väldigt många platser, säger Jan Perotti.
Efter en kort tids arbetslöshet fick han sedan sitt första arbete som byggnadsantikvarie, på Jamtli, Jämtlands läns museum.
– Det är en verklig kunskapsinstitution. Där fick jag bland mycket annat arbeta med fäbodar i väglöst land, säger Jan Perotti med något som påminner om saknad.
Ett par år senare fick han en anställning vid Fornsalen på Gotland.
– Och då flyttade min fru med. Tidigare hade jag veckopendlat till Östersund, säger han.
Men pendlandet var inte slut med detta. För något år senare sökte arkitektfirman AIX en antikvarie, och han sökte och fick tjänsten.
– Jag trodde att jag var alldeles för ung och oerfaren. Det var en sådan där dröm som jag inte trodde skulle slå in, minns Jan Perotti.
Han började nu pendla mellan Uppsala och Stockholm för det nya jobbet. Bland de många uppdragen han fått arbeta med där finns Drottningholmsteatern, Dramaten och Hallwylska museet.
– Drottningholmsteatern betraktas och behandlas mer som ett konstverk än ett byggnadsverk. Man ändrar inget, utan där handlar det om att bromsa eller stoppa ett förfall, berättar han.
Sedan i höstas arbetar han på White arkitekter, där han sysslar med ungefär samma sak som tidigare, men behöver inte pendla till Stockholm varje dag.
– Efter senaste föräldraledigheten började jag verkligen värdera min tid, och eftersom jag är ensam antikvarie på både Uppsala- och Stockholmskontoren, så kan jag arbeta här i Uppsala och hinna lämna och hämta barn på förskolan i större utsträckning, säger han.
– Jag har ju redan fått vara med om att arbeta på flera drömobjekt, världsarvsbyggen som Drottningholm och Visby. Som ung ville jag gärna jobba utomlands. Och nu när jag har arbetat med residenset i Bryssel kan jag ju säga att jag har fått göra det också, sammanfattar Jan Perotti.