Han valde läraryrket

I september 1944 kom 15-årige Anatol Pikas och hans pappa som flyktingar från Estland till Sverige. Efter tre månader i flyktingläger i Ålberga, Kolmården, hade unge Anatol lärt sig svenska genom att läsa Östergötlands Dagblad med hjälp av ett svenskt-estniskt lexikon. Under den tyska ockupationen i Estland var skolgången dålig och han hade blivit van vid självstudier.
Det trägna läsandet av ÖD i flyktinglägret den där hösten förändrade troligen hans liv, som tog en annan vändning en decemberdag samma år.

Då besökte, på eget initiativ, seminarierektor Anna Edmar och en lärare lägret för att undervisa i svenska.
Anna Edmar upptäckte 15-årigens kunskaper och ambitioner, blev hans goda fe, mentor och så småningom fostermor. Fadern, som var sjuklig, dog i lägret.
Anna Edmar såg till att Anatol
Pikas fick gå realskolan och gymnasiet i Norrköping och skaffade honom jobb under studietiden - han bar ut kvällstidningar och jobbade som springsjas.
- Anna Edmar var en av Sveriges första kvinnliga teologer. Hon drev kravet på att prästämbetet skulle öppnas för kvinnor, säger Anatol Pikas i en av de intressanta utvikningar som jag lär mig är karaktäristiska för honom.
Innan vi slår oss ner bjuder han på husesyn. Mest notabelt är arbetsrummet, där en höj- och sänkbar säng står parkerad framför datorn. Anatol Pikas intar till skillnad från de flesta andra horisontalläge när han jobbar. Han talar entusiastiskt om fördelarna.

Frågan om han inte somnar? känns enfaldig, men nödvändig.
- Nej, nej, jag har så mycket spännande att läsa och skriva, adrenalinet är ständigt högt.
I mitten av 1950-talet kom han till Uppsala för att läsa filosofi. Hans studier hade gjort honom till en Kantanhängare.
Han mötte en universitetsmiljö där Ingemar Hedenius och logisk empirism var förhärskande; verket Tro och vetande hade publicerats några år tidigare. Anatol Pikas tog sina betyg, men var rebellisk mot Hedenius och lämnade institutionen ("Numera tycker jag hans inlägg var bra").

I stället valde han pedagogiken. Det gav honom möjlighet att skriva om det han ville, en avhandling om begreppsbildning. Men så kom 1968.
- Jag beslöt att hoppa av den akademiska tävlingen och ta lärarjobbet på Pedagogen som en försörjning. Min egentliga verksamhet under 1970- och 80-talet blev att delta i alla de konferenser om fredsfostran som hölls då.
Han skrev artiklar, kallades som visiting professor i peace education till USA, Kanada och Västtyskland.
Så drabbades han av idén att grunden till freds- och konfliktlösning läggs i tonåren. Anatol Pikas började behandla mobbningsfall i skolan och insåg att försök att lösa konflikter har ett fysiologiskt förlopp: det limbiska systemet, känslosystemet, tar över så fort någon är part i en konflikt.
- När fiendebilden uppträder sker något i hjärnan: det limbiska systemet kör över goda föresatser och lagrad etik i stora hjärnans bark. Och hur är det med dig själv?
- Jag kan tända som alla andra, men om jag söker en lösning som bygger på parternas förslag så absorberas adrenalinet i min roll som medlare.

Du har en kontroversiell tes, att gruppmobbning är "en konflikt mellan parter"?
- Vad jag har sagt är att om vi nalkas problemet mobbning som vore det en konflikt mellan parter så har vi chansen att finna en gemensam lösning.
Enligt Anatol Pikas har även mobbarna ett motiv att medverka. Deras rädsla att själva bli angripna kommer fram i individuella samtal.
- Det storartade är att tonåringar i klassamtal förstår detta. Ofta misstror de lärarnas sökande efter skuld. Diskussionsledaren erbjuder sig att bli medlare i elevernas "konflikt", och får ett tydligt ja. Namn på "den som behöver hjälp" skrivs på en blankett av eleverna, och sedan följer omedelbart samtal enligt Gemensamt bekymmer-metoder.

Han valde läraryrket

Anatol Pikas arbetar, trots sina nu 80 år, ännu aktivt med att utveckla sin egen metod för att lösa mobbningsproblem.