Odd Fries växte upp i Kåbo med en lillasyster, en pappa som var läkare och en mamma som var konstnär. Lite nostalgiskt berättar han om sin barndom.
– Kåbo var litet då. Vi barn sprang genom alla trädgårdar, och jag kunde alla hål i häckar och staket. I det spännande området bakom gamla fängelset lekte vi ofta. Och så cyklade jag mycket, precis som i dag, säger Odd, och berättar att han ibland gör det för att han känner sig för lat för att ta bussen eller borsta snön av bilen.
Efter Berga- och Eriksbergsskolan fortsatte han på Katedralskolan. Ganska tidigt visste han att han ville bli jurist, mest beroende på en ingift morbror som valt den juridiska banan:
– Han verkade ha så trevligt jämt på sitt jobb, han åkte skidor och skridskor och seglade, det var alltid fart och fläkt kring honom.
Så Odd läste juridik i tre år, sysslade med spex på Smålands nation och engagerade sig i småländska studentorkestern Glasblåsarna, som trombonist.
– Jag hade spelat oboe tidigare, men fick lektioner i trombon av min gudfar som visste att orkestern behövde trombonister, säger Odd som då träffade blivande sambon Malin, flöjtspelare i Glasblåsarna.
En dag insåg han att det juridiska fältet inte var hans att plöja.
– Fast jag tyckte att juridik var jätteroligt. Men sista terminen, när jag sett alla olika delar av juridiken, så kunde jag helt enkelt inte se mig själv i den världen, säger Odd som även läst freds- och konfliktkunskap och praktisk filosofi samt studerat ett år vid Uppsala konstskola.
1999 kom han in på arkitektutbildningen i Lund, gick första året, innan han flyttade över till KTH i Stockholm.
– Jag längtade till livet i Uppsala.
Egentligen ville han läsa industridesign, men hade inte tid och möjlighet att göra arbetsprover.
– Som arkitekt kom jag in på enbart betyg. Jag trodde att studierna skulle vara flummiga och med lågt tempo jämfört med juridiken. I stället var tempot enormt högt. Men framförallt var det väldigt roligt, och jag fick öva upp min förmåga att prestera mitt i kaos, säger Odd som trots två försök att komma in på industridesignlinjen blev mer och mer nöjd med att vara arkitekt.
– Det känns fortfarande bra, men jag kan få idéer till saker jag skulle vilja förbättra, och vardagsprobelm som jag kunde lösa, som strykbrädor. Jag förstår mig inte på hur de kan vara som de är.
När han var klar 2006 fick han jobb och började på Codesign i Stockholm, där han bland annat jobbade me d de tidiga planerna på ett ABBA-museum på Stadsgårdskajen. Där blev han kvar ett knappt år:
– Jag ville inte hålla på med utställningar och utredningar. Jag ville bygga hus.
Sedan 2008 arbetar han på AIX Arkitekter i Stockholm, och arbetar med ombyggnad av Universitetsaulan.
– Jag sysslar mest med att rita ombyggnader, och är intresserad av äldre hus och kulturbyggnader, säger Odd som var handläggande arkitekt när Rådhuset byggdes om till butikslokaler. Men han har gjort ett nybygge: ett gruppboende på Lidingö. Jag undrar hur det är att som arkitekt dagligdags konfronteras med sina skapelser?
– Gruppboendet finns ju inte i min vardag. Men det är lite läskigare att göra saker i Uppsala. Det är liksom hemma, då känns det svårare att vara objektiv. Här upplever jag mina jobb som privatperson också. Men när de väl är klara, och blir så bra som jag tycker Rådhuset blev, tänker jag inte ens på att det byggts om. Jag tänker att det allttid har sett ut så.