Han har varit intresserad av Sverige så länge han kan minnas. Redan som tolvåring i Budapest beslutade han sig för att lära sig svenska; vurmen för Sverige kom från morfadern som samarbetade med svenska AGA. Hans privatlärare i svenska 1942–43 blev Valdemar Langlet, som bott och studerat i Uppsala, var svensk kulturattaché och universitetslärare i Budapest. Under kriget var han representant för svenska Röda korset och arbetade intensivt för att rädda människoliv. Efter tyskarnas intåg i Budapest hade Langlet inte längre tid för Adrians lektioner.
– Han var en modig, osjälvisk man, en varmhjärtad, äkta idealist.
Efter studenten 1945 studerade Adrian Frank vid Tekniska högskolans kemiska fakultet i Budapest. En höstdag för 70 år tog han båten till Sverige och klev av i Trelleborg, med 50 kronor på fickan. Efter ankomsten till Stockholm sökte han upp sin brevvän Märtha, som han fick kontakt med 1943.
– Hennes mamma blev min vicemamma, och Märtha blev sedan gudmor till min son. Vi har varit vänner hela livet, och självklart kommer hon på min 90-årsfest, säger Adrian och uppmanar mig att ta ytterligare en av de delikata småkakor han bjuder på i dag. Senast vi sågs var det anispinnar, i dag smörplättar och rutkaka.
– Min mamma tyckte inte om att baka, så jag tog över när jag var i 15-årsåldern. Men det är hennes recept.
Hösten 1947 började Adrian på KTH i Stockholm. En tid senare lämnade hans blivande hustru Elisabeth Ungern och kom till Uppsala.
– Hon var min barndomskärlek. Utan henne hade jag inte kunnat skapa den tillvaro jag har i dag.
Han minns de första, tuffa åren då livet handlade om att förena studier, forskning, familj och försörjningsansvar. Desto friare känner han sig i dag.
– Vissa aktiviteter behöver inte ta slut bara för att man går i pension. Man kan fortsätta om intresset, viljan och hälsan står bi. Nu är tiden att sammanfatta de erfarenheter man inte hade tid för under alla år av yrkesverksamhet och rutinarbete, säger Adrian som publicerat 30 artiklar i internationella vetenskapliga tidskrifter sedan pensioneringen. Senast skrev han om sin farfars förslag till åtgärder vid en internationell hygienkongress i Bryssel 1903 för att förebygga epidemier som pest och kolera.
– Farfar föreslog hårda hälsokontroller av resenärer i alla Europas hamnar. Han var en visionär: vi står inför en liknande situation i dag.
Adrian har även skrivit om sin gudmor, vars liv slutade på ett fruktansvärt sätt när ryssarna intog Budapest.
– Hon var väldigt begåvad och duktig. På 20-talet fick hon ett Rockefellerstipendium och studerade i New York ett år. Jag ville skapa rättvisa för henne genom att skriva om hennes forskning, säger Adrian som också intresserar sig för släktforskning; komplicerat eftersom folkbokföringen är bristfällig i många europeiska länder.
– Det var en utmaning. Jag hade berättelser och händelser i släkten som grund, anlitade en genealog vid Krakóws universitet och skrev till myndigheter i Polen och Österrike.
Hans födelsefamilj har internationell bakgrund, med förgreningar i många europeiska länder. En lika global familj har Adrian själv gett upphov till. Barnbarnens partners kommer från Holland, Ryssland och Sydkorea, hans äldsta barnbarn är gift med en sameflicka. Själv gjorde Adrian akademisk karriär i Sverige. Efter civilingenjörsexamen vid KTH doktorerade han och blev professor vid Statens veterinärmedicinska anstalt, där han gjorde sig känd som en djupt engagerad kemist. Gift och förgiftningar hos tamdjur och vilt har varit fokus för hans forskargärning, bland annat den mystiska älgdöden på 80-talet.
– Älgarna ger mig fortfarande ingen ro.