Han växte upp i Bergsbrunna, och dit skulle han gärna återvända.
– Det är märkligt hur några få år i barndomen kan prägla en så starkt, filosoferar han, och berättar om farfar, statare i Lagga, och sin far, också var lantarbetare.
– Mamma var hemma förstås. På den tiden hade man råd med det – märkligt hur de fick ihop det. Vi hade inte så bra materiellt, men en fantastisk gemenskap och sammanhållning.
Till sist skaffade familjen eget hus, där han själv nu bor. Han blir lite tårögd när han minns faderns stolthet när kontraktet var skrivet.
– Nu äger jag en bit av Sverige, sa min pappa.
Lennart hade lätt för sig i skolan, och föräldrarna ville att han skulle läsa vidare. Själv ville han jobba – drömmen var att bli lokförare, och han pryade på SJ i Stockholm. Senare läste han in gymnasiekompetens och gick internutbildningar på SJ.
Hans arbetsliv började som dräng i Danmarks Söderby. Sedan fick han jobb på SJ, där han började som kontorsbud och slutade som inköpschefens närmaste man. Fast det var nära att han blev yrkesmilitär efetr att ha gjort värnplikten som fjälljägare i Kiruna.
– Så här nära var jag att bli kvar, säger han och måttar ett par centimeter med fingrarna.
Första kontakten med boxningen fick han 1955 då hans pappa tog med honom till UIF:s lokal Bluffen. Några år senare började han träna.
– Jag fick höra en tränare säja till en annan om mig: ”Där har du en talang!” Lyckligare har jag varit i livet, men knappast gladare än när jag hörde det. Men jag hade inte psyke för att bli en bra boxare, jag var nervös. Jag är bäst som tränare, säger Lennart, som började med löpning då han slutat som boxare.
– När jag inte kunde slå folk på käften kunde jag i alla fall springa ifrån dem. UIF är fortfarande klubben i mitt hjärta.
Boxningen fortsatte han med, nu som tränare i Stockholm.
– Fast först var jag ringrivare och spottkoppsnisse, säger Lennart som efter en period som sportchef för klubben Narva utsågs till förbundskapten för svenska boxningslandslaget. Tidigare hade han samma post i norska boxningslandslaget. Träningsfilosofin var att ge boxarna andra aspekter på tillvaron än boxning. I samband med EM i boxning 1979 bestämde han sig för att ta sig till Sovjet för att lära sig mer om den sovjetiska boxningskonsten.
– Man är ju visserligen uppfostrad med ryssrädslan, men jag var fascinerad av den tekniska, taktiska boxningen.
De andra tränarna skrattade åt honom, men några år senare var han där – först i Moskva, senare i Sibirien och Georgien.
– Där lärde jag mig mycket, bland annat något det aldrig talades om i Sverige: kamprädsla, och hur man hanterar den.
Han har rest överallt i världen och deltagit i tre olympiska spel och oräkneliga mästerskap. Hans stora drivkraft har alltid varit att ge sina boxare mer än bara boxningen: gemenskap, värme och sammanhållning.
– Idrott är bara en del av livet, säger han eftertryckligt och ser för första gången under intervjun mycket allvarlig ut. 2007 slutade han som tränare.
– Lågan brann inte längre. Det måste den göra i ett sådant jobb. Det är ett kall, säger Lennart som i dag håller sig i form med långa cykel- och skidturer.
– Vilket fantastiskt liv jag haft! Nackdelen är att jag inte tror att jag är gammal.