Anders Gärderud har skrivit svensk löparhistoria med sitt OS-guld 1976 i Montréal på 3 000 meter hinder. Samtidigt slog han nytt världsrekord. Efter 14 år av medaljtorka i friidrott var hans guld hett efterlängtat.
Det hände för 40 år sedan, men uppenbarligen lever hans prestation ännu kvar i vårt kollektiva minne.
-–Jag får respons fortfarande. Folk kommer fram och tackar för upplevelsen. Det är angenämt, säger han och ger intryck av att vara lika ödmjuk som uppriktig.
Själv minns han segern som “ett tillfredsställande ögonblick över att uppgiften var i hamn". Varken stora ord eller yviga känslouttryck, tvärtom. Samtidigt upplevde han sig som “oslagbar" redan före loppet.
– Ska man ro iland en sådan krävande uppgift måste man tro på sin sak. Det kan vara avgörande, annars kan tvivel smyga sig på. Min drivkraft var att bli bäst. Den djupa drivkraften var att uppleva folkets uppskattning. Att få uppskattning från 20 000–40 000 personer i en idrottsarena är oerhört fantastiskt. Att känna kärlek från omvärlden är ett grundläggande behov.
Som ensambarn med en harmonisk och kärleksfull uppväxt i Stockholm fanns dock en starkare grogrund för drivkraften än hävdelsebehov, menar han.
– Om man upplever att man har en talang så har man en plikt att utveckla den så mycket som möjligt.
Lika avgörande för framgången är att man är i harmoni både med sig själv och omgivningen. Konflikter eller irritationsmoment kan urholka prestationsförmågan, framhåller han.
– Det är viktigt att reda ut sina konflikter och vara tolerant. Med åren har jag blivit allt bättre på det.
Utöver den mentala delen hade han onekligen en långsiktig och ambitiös plan för den fysiska träningen: att springa en mil två gånger om dagen 365 dagar om året från den dagen den 25-årige utbildade idrottsdirektören bestämde sig för att satsa allt på att vinna ett OS-guld, ända tills han sprang i mål fem år senare.
Där kommer vi till pudelns kärna. Han följde sin plan till punkt och pricka.
– Självklart är jag envis, men övergripande var att jag höll mig till min plan och sprang - trots att det vissa dagar tog emot att stiga upp klockan sju och springa två mil. Ett typiskt misstag är att man inte gör en plan eller inte följer den, utan låter hjärtat bestämma när och hur mycket man ska träna. Då lurar problemen runt hörnet. Det är oerhört viktigt med en plan där man successivt stärker de mest belastade delarna.
Detta säger en del om hur han är som person.
– Min energi är knuten till huvudet, jag är känslomässigt återhållsam till mitt sinnelag och hetsar inte upp mig i onödan.
Under de 40 år som flytt sedan OS-segern har han arbetat med idrott på ett eller annat sätt. Han var förbundskapten för svenska landslaget i friidrott och för det norska orienteringslandslaget.
Han joggar fortfarande, men har sänkt ambitionsnivån något.
– Jag joggar tre gånger i veckan och det känns tyngre och tyngre. Det liknar mer och mer tjuren Ferdinand som luktar på blommorna och njuter av naturen. Det viktigaste just nu är att ha rörelseförmåga för att inte vara begränsad. Och att vara i harmoni med mina närmaste. Ingetdera kommer av sig självt. (TT)