Hade det inte varit för ryska revolutionen hade Kristian Gerner kanske aldrig träffat sin hustru Kerstin ett halvsekel senare, hösten 1967.
De läste båda ryska – fast hon var ett år före – och satt i en festkommitté som skulle organisera ett studentikost firande i Lund av den ryska revolutionen.
Kristian Gerners pappa var provinsialläkare och hans mamma sjukgymnast. Som andra läkarfamiljer flyttade de en del, men när han var fyra år bosatte familjen sig i Långsele, Ångermanland.
– Far och mor och veterinären och prästen var de enda i Långsele med högskoleutbildning. I slutet av 1800-talet blev Långsele en järnvägsknut, för där möttes stambanan och kustbanan. Och 1944 började dessutom kraftverket i Hjälta att byggas. Då behövdes en provinsialläkare. Min far var den förste och siste, för 1962 var kraftverket sedan länge färdigt och järnvägsarbetet hade rationaliserats. Mina kamrater var barn till ”järnvägare” och människor inom skogsbruket.
Han talar med beundran om sin mamma, som höll starkt på att hennes barn skulle vara ”självförsörjande”, det vill säga arbeta under sommarloven.
– Jag och mina systrar arbetade i skogen om somrarna med att röja sly, al och björk. Det är 55 år sedan nu, och motorsågen hade just kommit. På den tiden skulle skogen vårdas, inte kalhuggas, säger Kristian Gerner.
Under några somrar arbetade han också på Graningeverken med enklare kontorsgöromål. Sommaren 1960 jobbade han vid ett kraftverksbygge.
– Man upplevde mig som alltför ambitiös, och jag uppmanades av arbetskamraterna att ”ta det lugnt, det är verket som tjänar på vårt jobb”, säger Kristian Gerner, och gör sedan en utvikning som jag snart lär mig är typisk för honom:
– Det var intressant att se hur arbetarna vårdade myten om den gode Gerard Versteeg, hur han besökte arbetarna i skogen. Egentligen var han ju en hårdför företagsledare: det här var bara 30 år efter händelserna i Ådalen.
Efter studentexamen och lumpen vid I 21 följde studier i Lund, historia för professor Sven Tägil samt teoretisk filosofi – båda för honom fängslande ämnen. Men historiestudierna lockade mest.
– Jag upptäckte att om man är intresserad av 1900-talet så är det ett handikapp att inte tala ryska, så jag började läsa slaviska språk, säger Kristian Gerner, som under studieåren även ägnade sig åt friidrott och korpfotboll inom IK Clio, och var idrottsförman på Östgöta nation i Lund.
Han fick sedan tjänst vid Historiska institutionen som forskarassistent till Sven Tägil, skrev om forskningspolitik i Östeuropa, om östeuropeiska gränskonflikter och miljöproblem i gamla Sovjet. Han doktorerade 1984 på Sovjet och Centraleuropa under kalla kriget.
Skidåkningen, både på längden och utför, har fortsatt att följa honom genom livet. Han tycker om att åka skidor i Norge och Österrike, nu senast i Bad Gastein i vintras tillsammans med dottern Annika.
– Den nya ryska medelklassen finns oerhört väl representerad i de österrikiska skidorterna. Överallt hör man folk tala ryska, säger Kristian Gerner, som är en samtidsintresserad historiker som ser jobbet som en livsstil snarare än ett yrke.
Han reser gärna också inom sina forskningsobjekt, ”det stora, omöjliga Ryssland”, Ukraina, Centraleuropa, Östeuropa och de baltiska staterna.
– Jag är engagerad i de olika ländernas människor, språk och kultur. Samtidigt har mitt engagemang alltid varit dagsaktuellt, säger Kristian Gerner som talar flera europeiska och slaviska språk, och behärskar ännu fler passivt.
– När det gäller språk är jag eklektisk.
Efter åren i Lund kom han 1994 till Uppsala som professor i östeuropeisk historia och kultur.
– Jag försökte överbrygga institutionsgränserna och förde diskussioner om samarbete med andra institutioner om att duktiga studenter kunde få söka till forskarutbildningen i statskunskap eftersom vi inte hade någon egen sådan, säger Kristian Gerner som 2002 fick en personlig professur i historia i Lund. Här återkom även hans friidrottsintresse, med några år som ordförande i IFK Lund Friidrott.
Två av hans starkaste engagemang i dag är situationen i Ryssland och antisemitismen.
– Den nazistiska antisemitismen betraktar jag som obetydlig. I dagens Sverige hör antisemitismen framför allt hemma inom den politiska vänstern. Judar i Sverige kopplas samman med Israel-Palestinakonflikten och hålls ansvariga för Israels politik i Mellanöstern. Nästa led i processen är att tidigare antisemitiska tankemönster av konspiratorisk art väcks till liv. Och sedan kommer nästa steg, som yttrar sig i trakasserier mot judar, som nu senast i Malmö.
Kristian Gerner ser Vladimir Putin och hans ”gamla kompisar från KGB” som en stor olycka för Ryssland och för världspolitiken.
– Men den största olyckan är att den ryska ekonomin inte kan utvecklas för att den är så underkapitaliserad. Inom utbildning och hälso- och sjukvård är och förblir korruptionen enorm, vilket leder till stor kapital- och kunskapsflykt från Ryssland.