Arne Eriksson möter, öppnar dörren med ett brett leende trots att han haltar fram på kryckor.
– Du hittade! Det är svårt att hitta till mig. Vallbyskylten finns inte längre, det står Ingbo i stället, säger han medan han dirigerar med krykorna mot köket.
Kryckorna har han haft länge, visar det sig. Högerbenet och foten har råkat ut för alla möjliga olyckor igenom åren men det senaste året har varit svårast. Som tur är har han grannar som hjälper honom att komma ut på hans favoritsyssla, bärplockning, trots skadan.
Den vedeldade spisen sprakar gemytligt medan vi samtalar vid köksbordet, som är översållat med blommor.
– Ja, jag har fått en hel del blommor så här i förtid, och så har jag ju en del sedan innan.
Sin orkidé är han speciellt stolt över. Den har han haft i flera år och den blommar kontinuerligt. Han börjar med att berätta att han flyttade från Valö, där han föddes, till Mon och vidare till Uppsala när han som tjugoåring jobbade på Tullgarns gjuteri. Då bodde han på Bäverns gränd i flera år.
Sedan var det dags för en flytt till, med föräldrarna till Uggelbo och till sist Backgården innan han köpte sig ett hus i Vallby. Där har han bott sedan 1968 medan hans fyra syskon skaffade familjer och flyttade till andra orter.
– Man kan inte ha bättre grannar än jag har. De är så fina. Så fort de åker och handlar så frågar de om jag vill ha något, och ibland köper de något ändå. Jag är skyldig dem en hel del, berättar Arne Eriksson med en glädjetår i ögonvrån.
Men han är blygsam, för hans grannar har i sin uppskattning kontaktat UNT inför hans 85-årsdag för att uppmärksamma Arnes omtänksamhet och generositet. Bland annat berättade de om hans bärplockning som alltid resulterar i tiotals liter till grannar, vänner och bekanta. Arne ler erkännande.
– Det var så mycket lingon i höstas! Det var bara att hösa. Som tur är gillar grannen att plocka bär också. När jag inte kunde gå ordentligt bars jag till och från bilen. Jag kunde i alla fall krypa och plocka bär, utbrister han.
Arne Eriksson äger ett par hektar skog bakom sin tomt och där har han spenderat många timmar av sitt liv med att röja med handsåg och yxa eller plocka bär
– Där kunde jag vara från morgon till kväll. Jag har ett hemligt blåbärsställe inte långt härifrån, säger han.
I köket hänger en liten tavla där det står ”Lycka är att vara två”. Han börjar berätta om hur han träffade sin fru Maj-Britt, som gick bort 2008.
– Hon och hennes make bodde här i närheten och de kom på besök ibland. När hennes make gick bort blev vi mer än vänner och hon och jag gifte oss 1984. Jag har aldrig haft det så bra som då. Inte ett ont ord på över tjugo år, säger han.
Det märks att han trivs i Vallby och uppskattar lugnet.
– Man blir trött när man är ensammen, man orkar inte med trädgården. Maj-Britt och jag hjälptes ju åt med allting. Men jag vill inte flytta. Det är lugnt och bra här och jag har fantastiska grannar, säger han igen.
Vi går ut i trädgården, som trots vad han precis berättat, verkar prydlig och välskött. Arne berättar om allt han odlar: rabarber, hallon, vinbär, jordgubbar. Men han har jagat och fiskat mycket också.
– En gång sköt jag två älgar med ett skott. Jag siktade på älgtjurens bog och kulan gick rätt igenom och träffade älgkon i ryggen! Båda föll ihop. Ingen skulle tro på den historien, tänkte jag. Men det är sant! En annan gång var jag i Idre och jagade älg – de älgarna är mycket större än våra – och stötte på tre älgar som jag fällde på morgonen. När vårt jaktlag skulle hemåt så stötte jag på två till, så det blev fem älgar på en enda dag, säger Arne.
Till sin hjälp hade han en gråhund vid namn Valle.
– Han var fin, jag kunde ha honom lös även om älgen kom rakt ut mot honom. Han var alltid tyst och rörde sig inte förrän man sa åt honom.
Han har fiskat med kastspö, sax och pimplat. Mest gädda och abborre.
– Jag pimplade abborre medan jag väntade på att gäddan skulle fastna i saxen, säger han skrattande.