Bakgrunden till att Fredrik Sörqvist hamnade på Sydpolen är i korthet följande: Hans dåvarande sambo och nuvarande fru Elin, skulle höstterminen 2007 göra sitt examensarbete i England. Det gav honom idén att även han kunde göra ett avbrott i studierna i teknisk fysik vid Uppsala Universitet. Så han sökte jobb på ”Project Icecube” som leddes av University of Wisconsin, USA, i samarbete med bland annat NSF ( National Science Foundation) och Uppsala Universitet. Arbetsplatsen var förlagd till Sydpolen, Antarktis.
– Projektets syfte var att ta reda på mer om mörk materia i rymden genom att studera neutriner som krockar med atomkärnor i isen vid Sydpolen.
Via Nya Zeeland, där han utrustades med kläder och kängor som skulle stå pall för minus 70 grader, anlände han i november 2007 till Amundsen-Scott South Pole Station. Trots att det då var sommar på Sydpolen blev det något av en köldchock.
– Utetemperaturen pendlade mellan minus 20 och 45 grader och i tältet där jag sov var det aldrig mer än ca 15 plusgrader.
Till en början sov han under flera lager ullfiltar för att hålla värmen. Men efter en tids klimattillvänjning åkte filtarna av och fortsättningsvis sov han, precis som sina arbetskamrater, i bara kalsongerna.
– Det kändes inte helt fräscht att gå och lägga sig svettig efter att ha jobbat som en dåre nio timmar i sträck med att borra i isen.
Rinnande vatten var en bristvara och det gjorde att vi fick duscha max två minuter två gånger i veckan.
En annan omständighet som krävde tillvänjning var den syrefattiga luften. Sydpolen ligger på tretusen meters höjd; att jämföra med Sveriges högsta berg,Kebnekaise, som är drygt tvåtusen meter högt. Men trots påfrestningarna trivdes han väldigt bra.
– Alla som jobbade där var målmedvetna och entusiastiska. När arbetsledarna frågade efter frivilliga för vissa jobb räckte alla upp handen.
I Februari 2008 återvände han till Uppsala för att studera ett knappt år till innan han ytterligare en gång åkte till Sydpolen för en arbetsinsats i Project Icecube.
I januari 2009 återvände han till Uppsala, gjorde klart sitt examensarbete och tog ut sin examen.
2010 gifte han sig och mellan den gångna julen och nyåret föddes dottern Stina. Nu är det familjen som är hans viktigaste projekt. Men Sydpolen lockar fortfarande.
– Även jag blev, liksom många andra, biten av den så kallade Antarktiska djävulen och skulle nog ha svårt att säga nej till ännu en resa om tillfälle gavs.