– Just i dag har jag all tid i världen. Min dotter, som jobbar på bokförlag har bjudit mig på julbasar i Stockholm ikväll, det är min enda begränsning, säger Ola Larsmo som tar emot hemma i parhuset i Flogsta.
Det byggdes på 70-talet och ger en Bullerbykänsla tillsammans med en handfull andra faluröda hus.
– Det är många som tycker att området är idylliskt. När husen byggdes kallades de för fuskhus eftersom man målade husen med plastfärg. Nu när folk renoverat, har det blivit bättre, säger Ola Larsmo som har hemmet och världen därutanför som sin arbetsplats.
– Som författare kopplar man på radarn för spännande historier var än man befinner sig. Det är inte så att man sitter på kammaren och rullar tummarna. Det finns alltid en stress att dra in pengar. Så jag kan känna en viss stolthet att jag kunnat försörja mig på skrivandet, säger han.
Ola Larsmo föddes i Sundbyberg, växte upp i Solna och Västervik men har bott i Uppsala under större delen av sitt vuxna liv.
De första åren i Råsundaskolan i Solna minns han som vitt skild från dagens skolmiljö.
– Jag hade en sträng lärare och kommer ihåg att hon körde en penna i handen på en kille som inte uppförde sig. Sånt sitter kvar i minnet, säger Ola Larsmo och ruskar på huvudet.
I mellanstadiet, när familjen flyttat till Västervik, upplevde han en kulturchock och minns skolgången med blandade känslor, säger att han inte var särskilt framåt utan mestadels satt och klurade på andra saker.
Först i gymnasiet började han komma mer till sin rätt, dock kantad av vissa hack, som när han bytte från naturvetenskaplig till samhällsvetenskaplig linje efter år.
– Jo, jag fick inga lysande slutbetyg men jag gick ett år på folkhögskola i Dalarna för att komma ifatt.
Eftersom hans föräldrar bestämt att han skulle studera på universitetet blev det en flytt till Uppsala där en spännande värld med svenska, religion och historia öppnade sig. Efter ett par år på lärarprogrammet kom han in på en doktorandutbildning i litteraturvetenskap. Året var 1983.
– Jag hoppade av utbildningen eftersom jjag fick ett erbjudande om att bli redaktör på Sveriges bästa litteraturtidskrift - Bonniers Litterära Magasin.
Tiden fram tills att magasinet lades ned 1990 var både stimulerande och utvecklande och han beklagar att tidskriften inte längre finns kvar. Å andra sidan kunde han med full kraft gå in i författarskapet.
Ola Larsmo har skrivit ett 20-tal romaner, essäer och noveller sedan debuten med Vindmakaren 1983.
Några av de mest uppmärksammade böckerna är "Jag vill inte tjäna", om prostitutionen i Uppsala runt 1880. Boken "Djävulssonaten" är en annan milstolpe som även den resulterade i en scenisk framställning på Stadsteatern i Uppsala. Den fick ett stort genomslag utanför Sveriges gränser och handlar om Bollhusmötet som Uppsala studentkår arrangerade 17 februari 1939. En majoritet av studenterna protesterade mot att tio judiska läkare på flykt från Tyskland efter Kristallnatten skulle släppas in i Sverige med motiveringen att dessa ansågs hota studenternas framtida arbetsmarknad.
Senaste romanen Swede Hollow utspelar sig i Minnesota och handlar om svenska emigranter i misär, en bok han ägnade mycket tid åt när han gjorde research.
– Ska man göra det på riktigt kräver det tid och engagemang, säger han och avslöjar att han har ett nytt bokprojekt på gång.
Det handlar om en fattiglapp i Uppsala, född på Bäverns gränd, som åker till Amerika för att delta i det amerikanska inbördeskriget. Återigen en verklighetsbaserad berättelse om fattiga, svenska immigranter.
– Det är en fantastisk historia jag hittat om Uppsalapojken med sikte på att bekämpa slaveriet. Börjar man bara lyfta på stenar som ingen lyft på tidigare kommer berättelserna till en, säger han.