Nils-Otto, eller Nisse som han kallas till vardags, är otålig. Efter att ha sysslat med läkemedelsutveckling hela sitt yrkesliv, gjort karriär och varit framgångsrik, blev han arbetslös för första gången i julas. Nu läser han idé- och lärdomshistoria och håller på med sin B-uppsats. Ett nytt liv har just börjat.
– Jag vill göra Nils-Otto version 2.0! Jag vet vad jag kan, jag behöver inte bevisa något längre. Det här har gett mig tid att tänka efter. Håller jag på att gå i pension nu? Jag vet inte än.
Vi ses i det nya parhuset vid Söderby golfbana som Nisse och Lena flyttade in i för en månad sedan. Stora fönster ger bra utsikt över fälten ner mot Näsdalen när det inte är dimma som den här aprildagen.
Trots att han älskar att vara ute i naturen och åka skidor, cykla och promenera kan han inte tänka sig att bara ägna sig åt det eller att sitta i huset och njuta av utsikten fast han nu skulle ha möjlighet till det. Kanske startar han en konsultverksamhet efter alla år i läkemedelsbranschen eller så doktorerar han en gång till, nu i idé- och lärdomshistoria, eller varför inte både och?
Nisse är uppvuxen i Norrviken norr om Stockholm. I släkten finns starka kvinnor som han fascineras av. Nisses pappas farmor Hilda startade en plymfabrik och ”faster Josepha”, pappas farfars storasyster, var rektor vid flickskolan i Landskrona i slutet av 1800-talet. Nisse har hittat dokument som visar att hon anställde Selma Lagerlöf som lärare. Kanske kommer han att dyka ner i historien och skriva om de här kvinnorna någon gång.
Intresset för kemi väcktes också av en kvinna, Ester Sihlbom, som var Nisses gymnasielärare på Rudbecksskolan i Sollentuna.
– Hon brann för ämnet och lyckades förmedla det till oss. Jag tänkte att jag skulle bli toxikolog. Det var mycket tal om narkotika och miljöförstöring då i slutet av 60-talet och början av 70-talet.
Det blev i stället apotekarutbildning i Stockholm. Utbildningen hörde egentligen till Uppsala universitet så andra året flyttade han till Uppsala och fortsatte utbildningen där. Med var Lena, som han hade träffat redan i gymnasiet och snart föddes också deras första barn, Viktor. Nisse och Lena var bara 20 år.
– Det var omtumlande och mycket oro såklart. Hur skulle vi klara det här? Man fick växa snabbt. Men det gick ju bra och jag är glad nu att vi fick barn tidigt. Mina föräldrar var närmare fyrtio när de fick mig och jag tyckte alltid att de var rätt gamla. Det är roligt att kunna vara aktiv med sina barnbarn.
Förutom den första tiden i Uppsala när Nisse och Lena bodde i Hamberg i Flogsta så har de bott länge tillsammans med kompisar i kollektiv. Först vid 46 års ålder flyttade de till eget boende igen. Nisse tycker att kollektivboendet har inneburit många fördelar, inte minst för barnen. Ett tag bodde de fem barn och fyra vuxna i en stor villa i Norby. Hans nu vuxna barn tycker att de har haft en kul uppväxt och de andra barnen har nästan blivit som syskon till dem. De har också tidigt fått känna sig respekterade av andra vuxna på nära håll och haft dem som förebilder.
Nisse är otålig. För tretton år sedan fick han diagnosen prostatacancer. Efter operation blev han helt frisk men det tog ett bra tag innan chocken och nedstämdheten släppte. Nu värdesätter han varje dag på ett annat sätt än förr.
– Det är viktigt för mig att ta vara på den tid man har. Jag har blivit mer otålig sedan dess än när jag var yngre. Att få hålla på med något helt annat nu gör att det öppnar sig nya möjligheter.
Vad är det då som betyder någonting när allt kommer omkring?
Nisse inser att han är privilegierad men tycker ändå att det här med pengar inte är så viktigt. Mycket viktigare är hälsan och att umgås med dem man tycker om. Och så ska det vara kul det man gör nu!
Nils-Otto 2.0 är på gång.