För tio år sedan började Lennart Karlsson skriva ner många av sina upplevelser från arbetslivet och de många åren vid och på havet. Arbetslivet började han redan som 14-åring, som springsjas på en textilfabrik i hemtrakterna runt Viskadalen, mellan Borås och Varberg. Det stora problemet var att väveriet inte hade någon cykel, vilket han själv inte heller hade.
– De ville ju att man skulle ta sig snabbt fram och tillbaka både inom fabriksområdet och till andra platser så då fick jag låna tjejernas cyklar, berättar Lennart Karlsson och skrattar varmt.
Några månader efter att han fyllt 17 år bröt andra världskriget ut och Lennart Karlsson började tjänstgöra vid den svenska flottan, och där började hans kärlek till havet. Det blev sex år av vakttjänst, minläggning och målning ombord på olika fartyg. Till midsommar 1945 fick Lennart Karlsson återvända hem, kriget var slut. Under ett möte med sin befälhavare fick han höra att han absolut borde utbilda mig till styrman.
Sagt och gjort. Lennart Karlsson började studera vid Navigationsskolan, numera Sjöbefälsskolan, i Göteborg. 1946 tog han examen som styrman och året efter examinerades han som kapten. I pärmen som nu, mer än 65 år senare, ligger framför honom på vardagsrumsbordet finns många av hans examensbetyg kvar, de vittnar om en hängiven och kunnig student.
– Jag var väldigt duktig men jag hade ju inget att förlora på det. Det var ju inget annat som väntade än arbete.
Efter examen bar det i väg ut till sjöss. Lennart Karlsson blev tredje styrman på ett lastfartyg som hyrdes av Svenska Ostasiatiska Kompaniet och med det fartyget väntade resor till världens alla hörn, som längst till Shanghai.
Från Shanghai fortsatte fartyget till Filipinerna men på vägen dit hamnade de mitt i en stor tyfon. Besättningen klarade sig men all last försvann i djupet. På julafton 1946 anlände de till Cebu i Filipinerna.
Lasten låg på havets botten så nu fick de fylla på lastutrymmet igen, den här gången med kopra, stelnad kokosmjölk från kokosnötter. Den stelnade mjölken skulle levereras till San Francisco och så bar det i väg ut på haven igen.
Fartyget gick bara i 12,5 knops fart så det tog en hel månad att ta sig till Nordamerika. Lennart Karlsson minns att de inte såg en enda båt på resan.
Framme i San Francisco gick han och en finländsk besättningsman av båten för att utforska staden. När de kom tillbaka till kajen stod fartyget inte kvar. Det hade börjat brinna och sprungit läck.
– Det var säkert någon jenkare som hade kastat en cigarettfimp som gjorde att båten tog eld. Den där kopran brann ju som bara den. Vi tvingades helt enkelt bli kvar lite längre än vi hade tänkt.
Lennart Karlsson och resten av besättningen fortsatte rutten så fort fartyget var tillbaka. Genom åren har han fraktat det mesta till de flesta platser. Ananas till Seattle, fårkött från Buenos Aires till Grekland, spanska apelsiner till Tyskland och fibrer från Indien till Nordamerika. En gång fraktade fartyget tiotusentals små förtryckta trälådor från Småland till Persiska viken där de skulle packas med dadlar. Han minns den näst intill outhärdliga värmen med upp till 45 grader i skuggan. De varma vindarna sved i skinnet.
1952 fick Lennart Karlsson nog av livet på lastfartyget och utbildade sig till lots. Han tjänstgjorde som mästerlots i Göteborgs hamn fram till pensionen 1982. Han var vägvisare när de stora fartygen anlände och avgick.
De många resorna runt världen speglar av sig i vardagsrummet hemma i Storvreta. Mattan kommer från Persien, en kista hämtade han hem från Hongkong, en statyett av en mörkhyad kvinna kommer från Singapore och sidobordet med jordgloben på kommer från Bombay. Någon stor längtan tillbaka till havet har han inte i dag.
– De ska faktiskt anlägga en badplats precis här nere vid sjön och det räcker för mig, säger han och pekar ut genom fönstret i vardagsrummet.
Sjön har aldrig varit och kommer troligtvis aldrig vara långt bort från Lennart Karlsson.