Ju fler människor man träffar som berättar sin levnadshistoria, desto mer inser man vilken roll slumpen – eller ödet – spelar i ens liv.
Som Ivan Hjelms mormor, som med sin man arbetade på sin ranch i South Dakota i USA, när mannen gick till lagården för att lugna djuren, blir träffad av blixten och dör. Som nybliven änka med två döttrar, varav den yngsta kom att bli Ivan Hjelms mamma, åker hon genom USA till New York för att ta båten tillbaka till hembygden i Värnamotrakten. Där träffar hon stinsen, som är änkling med fyra barn. De får tillsammans fyra barn.
Där finns många oförutsebara trådar i livsväven.
– Mamma var hemmafru hela livet och pappa var skräddarmästare, berättar Ivan Hjelm och lägger till att skolgången avslutades efter folkskolan, då han gick till sjöss. Han tog hyra på m/s Stockholm.
– Den var nyreparerad efter krocken med Andrea Doria, minns jag. Och du kan ju förstå vilken upplevelse det var för en 18-åring att komma till New York och höra alla jazzmusiker i Harlem.
På våren avbröts resorna mellan Sverige och USA för kryssningar i Västindien.
– Man dansade limbo på den tiden – det gör jag inte i dag! Jag skulle inte komma under en ribba på 1,80 m nu. Kroppen har blivit lite stelare, konstaterar han utan skönjbar dysterhet.
Efter sjömanslivet väntade militärtjänst.
– Jag kom till S 2 i Skövde. Jag hade sökt till flottan, men dit kom bara de som sökte till infanteriet, förklarar Ivan Hjelm de militära mysterierna.
I Skövde tyckte emellertid hans kapten att värnpliktige Hjelm skulle skickas till S 1 i Uppsala för att gå plutonchefsskolan. Och därefter följde kadettskola.
– Sedan tyckte vår gode vän Bryn Widmark att jag skulle passa att bli ombudsman för Uppsalahögern, som det hette då och där var jag tills jag började på Sparbanken 1967, berättar han.
Dessförinnan träffade han Karin på Värmlands nations jazzinstitution Måndagsklubben. Vilka som spelade minns han inte, men väl att det var den 15 oktober 1961.
– Men det är bäst att jag kollar med Karin innan det går i tryck, säger han försiktigt. (Efter samråd makarna emellan kommer man fram till att 16 oktober är rätt datum.)
Under Sparbankstiden gick Ivan Hjelm en del utbildningar och läste ett hundratal poäng i ekonomiska ämnen vid universitetet.
– På 1970-talet lurade mina grannar mig att motionera. Det hade jag aldrig gjort förut, så jag trodde inte att min kropp passade för sådant, säger han.
Något passade denna verksamhet hans kropp, för det blev mer och mer och till slut sprang han Pelle Svanslös-loppet, en halvmara. Och det ena ledde till det andra.
– Så 1980, den sista helgen i oktober, sprang jag New York Marathon. Jag tyckte det var bäst att göra det där det inte fanns någon som kände mig. Det var en fantastisk upplevelse att springa där när publiken hela tiden ropade ”You are a winner! You are the best!” Och jag var ju fullt övertygad om att det var bara till mig de ropade, minns han.
Löparkarriären fick dock ett abrupt slut, då han skulle klippa gräsmattan på landet, något han inte normalt brukade göra, och ”lyckades” klippa av toppen på stortån med gräsklipparen.
– Så jag har haft problem med stortån sedan dess, säger han lakoniskt.
Efter Sparbankstiden, som han avslutade som marknadschef, var han på ett finansbolag i Stockholm, tills han ledsnade på det och fick ett lärarjobb, som konsult, på IFU, Institutet för försäkringsutbildning.
Efter en resa med hustru Karin till barnboksmässan i Bologna, varifrån de återkom som häpna innehavare av rättigheterna till Barbapapaböckerna, startades förlaget, som nu utvecklats till ett genuint familjeföretag, där hela familjen deltar.
– Vår dotter Erika jobbade här till i julas, då hon flyttade till Hongkong, där hennes man fått arbete. Men hon jobbar med företaget därifrån, via internet, konstaterar han belåtet.
Någon pensionering är inte förestående.
– Jag ser inte det framför mig. Det är alldeles för roligt, avslutar Ivan Hjelm.