När fotografen såg alla saker från fjärran länder i det Birgegårdska hemmet frågade hon, naturligt nog, om han gillade att resa. Men svaret blev nog inte det hon väntat sig.
– Nej, jag gillar inte alls att resa, egentligen. Jag har rest så vansinnigt mycket, i 35 år, så jag är nöjd, säger Lars-Erik Birgegård, som dock i samma andetag meddelar att han gläds åt att resa med familjen.
Han är född i Luleå men uppväxt i Skellefteå. Som så många andra spelade han fotboll – i Skellefteå AIK:s B-lag – samt handboll och ishockey. På gymnasiet var han med i en mycket livaktig SSUH-förening och ”såg till att föreningen blev väldigt förmögen”.
– Vi ordnade modevisningar i aulan och tog bra betalt och fick allt gratis, minns han belåtet.
Efter studenten på allmän linje, social gren började han på Handelshögskolan i Stockholm.
Som färdig civilekonom 1964 fick han anställning på Scania-Vabis i Södertälje, där han inom några år avancerade till assistent till marknadschefen. Under de åren hade han gift sig och fått två barn. Men på arbetet kände han sig alltmer obekväm med de värderingar som kom till uttryck där och som stred mot dem han hade med sig hemifrån.
– Det förekom till exempel en nedlåtande attityd till bland annat facket. Samtidigt kom de stora internationella frågorna om utveckling och ojämlikhet att kännas alltmer engagerande, berättar Lars-Erik Birgegård.
Så i samband med en sjukdomsperiod bestämde han sig för att sluta och kontaktade Sida, där han snart rekryterades som marknadsexpert på jordbruksministeriet i Kenya.
Där var han i två år och under den perioden föddes barn nummer tre. Han bestämde sig för att detta område var det han ville fortsätta med, men han ville stå på en solidare akademisk grund. Så sedan han återvänt hem började han doktorandstudier i ekonomi, med inriktning på u-landsproblem, vilket ledde till en doktorsexamen 1976.
– Jag började se mig om efter jobb, sökte ett FN-jobb på Salomonöarna, men det blev aldrig av så jag erbjöds ett i Nepal i stället i ett år.
Efter det året uppmanade de nepalesiska myndigheterna Världsbanken att anställa honom under ytterligare ett år. Under tiden där adopterade familjen en indisk flicka.
– Där träffade jag också Göran Tunström, vars unge son Linus, nu chef för Uppsala stadsteater, inte hade någon att leka med så han kom hem till våra barn. En gång mötte Göran mig just när jag skulle i väg. ”Vart skall du?” frågade han och jag sa att jag skulle i väg och repetera Juloratoriet. ”Sjunger ni Juloratoriet här?” frågade han häpet. Det var upprinnelsen till Tunströms roman Juloratoriet. Han försökte först förlägga handlingen till Nepal, men det blev hemma i Sunne till slut, berättar Lars-Erik Birgegård roat.
Det land Lars-Erik Birgegård besökt flest gånger under sina många resor är Laos. Där har han varit mer än 60 gånger.
Dessutom arbetade och bodde han med familjen i Vientiane i ett år. Då var Sverige det enda land utanför östblocket som gav bistånd dit.
Han fick därefter en tjänst på Sveriges lantbruksuniversitets u-landsenhet. Resandet tog dock inte slut med det.
– Under 1970-talet arbetade jag mest i Afrika, på 80-talet i både Afrika och Asien och under 90-talet och framåt huvudsakligen i Asien, sammanfattar Lars-Erik Birgegård sina utlandsuppdrag.
Han fick 1986 en tjänst som forskningschef på SLU, som han innehade till 1994, då han valde att bli fristående konsult. Som sådan har han arbetat sedan dess, om än under de senaste två tre åren i betydligt mindre utsträckning.
– Det senaste året har jag ägnat åt att skriva ett manus till en bok om bistånd och utveckling, som jag planerar att publicera på nätet. Jag har gjort gällande att vi inte bedrivit tillräckligt fattigdomsinriktat biståndsarbete, och det är det jag har velat skriva om i boken.
– Det finns inte så mycket rättvisa i världen och vi är inte heller villiga att se till att göra den omfördelning som behövs. Men allt har sin tid. Nu är det mera tid för annat, som att umgås med barn, barnbarn, släkt och vänner. Jag har skaffat en saxofon för att uppliva gamla minnen. Jag njuter av livet, helt enkelt, sammanfattar han.