Så länge Gunnar Flemström kan minnas har han fascinerats av djur och natur. Det började med att han som sexåring tjatade till sig att få åka till släkten i östra Jämtland och tillbringa tid med sin farfar.
– Han kunde berätta fantastiska historier om björn, varg och lo, ja även om spöken. Som liten grabb tyckte jag att det var oerhört spännande förstås, säger Gunnar Flemström och ler finurligt.
Vi träffas i hans hem i Årsta, där han fortfarande bor kvar med sin fru Inga-Lill Flemström. Barnen är utflugna för länge sedan. Men huset är bekvämt och här tänker de bo så länge det går.
Intresset för naturen utvecklades i takt med att hans farfar tog med honom ut på skogsturer där han passade på att lära ut en hel del matnyttigt om rovdjur. Gunnar Flemström sög åt sig allt och när han sen i tonåren skulle bestämma sig för vad han ville bli, stod han länge och vacklade mellan studier i biologi och medicin.
En sommar fick han hjälpa en fiskeriintendent att sätta ut öring i en sjö. Syftet var att få bort abborren, som inte gjorde någon nytta för den ekologiska balansen.
– Det var kul att vara ute på fältet och omsätta en del av den kunskap jag hade förvärvat i praktiken. Ändå slutade det med att jag bestämde mig för att bli läkare. Med förbehållet att jobba på något ställe med bra fiskevatten, tillägger han.
Gunnar Flemström blev 1985 professor i fysiologi. Han har ägnat en stor del av sitt liv åt att ta reda på vad det är som gör att den starka magsaften vi har i vår kropp inte äter upp magsäcken.
– Vi var många forskare som löste problemet, jag var en av dem som låg i bräschen för genombrottet.
Han är infödd Uppsalabo men under några år arbetade han som läkare på Avesta lasarett. Hans hustru var tingsnotarie i Hedemora och under de här åren bildade de familj.
– Jag hade funderingar på att börja forska inom hjärtmedicin i Falun och hade inte tänkt återvända till Uppsala. Då kom ett erbjudande om att forska i USA på ett Fellowship-stipendiat.
Familjen, som hunnit växa till sig med en sexårig son och åttamånaders dotter, begav sig till Birmingham i Alabama. Där stannade de i ett år.
– Tänk dig själv att byta Avesta mot en storstad i sydstaterna. Det var en kulturkrock av stora mått. I början av 1970-talet var Birmingham en oerhört segregerad stad. Vi hade en lägenhet i ett bostadsområde med 40 000 invånare och där bodde bara fyra svarta familjer.
I bostadsområdet fanns gamla slavägarpalats som saknar motstycke i Sverige. För tre år sedan återsåg Gunnar Flemström sina gamla hemtrakter när han besökte Birmingham på nytt. Till hans förtjusning stod alla lyxkåkar kvar.
– Det var ett fint område och vi trivdes, folk var vänliga och generösa. Äldsta grabben gick på kindergarden och lärde sig engelska snabbt. Det var en härlig tid och min forskning gick bra. Överlag upplevde jag forskningsmiljön som bättre och friare än i Uppsala, säger Gunnar Flemström.
I sommar tänker han tillbringa så mycket tid som möjligt i den ensligt belägna sommarstugan utanför Tobo. Gunnar Flemström visar bilder från i vintras, det syns hur mycket snö som låg på marken, dryga metern. På bilderna syns också rovdjursspår och Gunnar Flemström hävdar att det är spår av björn.
– Vi har haft sommarstugan i snart 20 år och under årens lopp har jag sett järv, lo, varg och björn.
Annars ägnar han och hustrun en hel del tid åt sitt treåriga barnbarn. En gång i veckan åker de till Stockholm för att vara barnvakt. De hämtar på dagis, går till en lekpark. Och kanske ännu en lekpark innan det blir kväll.
– Bägge föräldrar har för mycket att göra. Den dan vi passar vårt barnbarn får de stanna på sina respektive arbetsplatser hur länge de vill. Och vi tycker det är roligt förstås, säger Gunnar Flemström.