I över två decennier har radiojournalisten Gustaf Klarin arbetat med folkbildning på Sveriges Radio. Först med "Naturmorgon" och "Naturbruk" och på senare år med program som "Odla med P1" och "Vetandets värld". Arbetet består i att ständigt uppdatera sig om aktuell forskning, vilket han tycks göra med liv och lust.
– Det är mer än bara ett jobb, utan har blivit mycket betydelsefullt för mig, ett sätt att förstå världen bättre och få inblick i komplexa frågor som miljön, säger han på Vetenskapsradions redaktion i Uppsala.
I år blev han förärad Kungliga Skogs- och Lantbruksakademiens pris “för föredömliga journalistiska insatser".
Ska han sluta när han är på topp?
Han skrattar.
– Nej, priset var till stor glädje och uppmuntran. Jobbet har blivit roligare och roligare. Med tilltagande ålder och erfarenhet kan jag bli en bättre journalist och sortera det som är viktigast. Det som kännetecknar mig är att jag gillar att sticka hål på vedertagna myter med hjälp av vetenskapsbaserade fakta. Ta exempelvis den gamla myten om ökenspridningen, det finns ingen ökenspridning, tvärtom! Jordklotet blir allt frodigare.
Naturkatastrofernas ökande antal dödsoffer är en annan utbredd myt som han med nöje vederlägger.
– Allt färre människor dör i naturkatastrofer jämfört med för 100 år sedan. Det är viktigt att även berätta om saker som faktiskt blivit bättre i världen.
Med relativt lite uppmuntran seglar han i väg med några av frågorna som har triggat i gång honom: Naturligt förekommande (och skadliga) tungmetaller i våra trädgårdar, bidétoaletter och avföringstransplantation.
– Med skräckblandad förtjusning går jag i gång på tabubelagda områden. Det hade varit enklare att lägga sig i huvudfåran och rapportera snällt. När jag rapporterar om något kontroversiellt går jag i fosterställning för jag vet att det kommer att ringa, men det blir en sorts drivkraft för mig att gå motvalls.
Ursprunget till denna drivkraft kan möjligen knytas till uppväxten som lillebror med fem års avstånd till storasystern i Gullspång i norra Västergötland.
Han ger sig på en högst ovetenskaplig spekulation.
– Jag var aldrig en riktig lagspelare och passade inte in i det kollektivistiska. Jag gick mina egna vägar.
Likaså har hans miljöintresse långa, och politiskt gröna, rötter.
– Men när jag blev lite äldre upptäckte jag att demonbilderna om världens förfall som jag växte upp med inte stämde.
Vurmen för radio kom också i 20-årsåldern, under hans oavslutade utbildning till hortonom (trädgårdsexpert) vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala.
Tillsammans med en studiekamrat drev han Radio Ultuna och fick uppenbarligen blodad tand. Så småningom utbildade han sig till journalist och började på Sveriges radio.
Men Gustaf Klarins liv består inte enbart av jobb. Han har även en familj med fru och tre barn.
– Jag lever två parallella liv, två bra liv. Jag är inte så mycket för att varva ned, utan håller högt tempo i båda liven. Men det kan vara nästan meditativt att göra något fysiskt krävande som att gräva en grop för hand eller fälla träd på vårt sommarställe. (TT)