Där blir de kvar en bra stund. Det har sin förklaring. Ett av Lennart Ilkes många intressen är parker och träd.
– Jag tycker om att gå i parken och titta på träden och har faktiskt fått möjlighet att påverka vilka träd som skall ersätta de gamla när de gjort sitt.
Vissa av träden på hans önskelista har redan slagit rot i parken. Till exempel ett tulpanträd som fått sitt namn av att blomställningen liknar tulpanens. Ett annat träd som han ”ligger bakom” är naverlönnen. Favoriten är annars den kaukasiska vingnöten. Möjligen är det tillsammans med denna han förevigats av UNT:s fotograf.
Över till ett annat intresse. På sin fritid översätter han polsk skönlitteratur, både prosa, dramatik och lyrik. Hittills har det blivit ett tjugotal böcker. Hur kommer det sig att en byggnadschef och ingenjör frilansar som översättare kan man undra. Jo så här.
Efter gymnasieingjörsstudier i hemstaden Falun (fjärde året i Borlänge) kom han 1973 till Uppsala där planen var att läsa matte och sedan kemi. Men efter matten ändrades planerna och han tog jobb på ett av Uppsalas arkitektkontor. Därmed inte sagt att lusten till studier var över, men i fortsättningen sköttes dessa så gott som uteslutande på fritiden. Så småningom ledde det till en fil. kand-examen med en något originell ämneskombination: 40 poäng i matte, 20 poäng i ryska och 80 poäng i polska.
Det senare ämnesvalet har sin förklaring. Inspirerad av en kamrat som cykelsemestrat i Polen bestämde han sig för att sommaren 1974 bege sig till Polen på cykel på egen hand. Han förberedde sig genom att låna en gammal tysk lärobok i polska på biblioteket några månader innan och plugga på egen hand. En parlör inhandlades också. Därefter satte han sig på cykeln och trampade i väg mot Nynäshamn och tog färjan till Gdansk.
Efter några dagars cyklande i Polen lämnades cykeln på förvaring och han började i stället tågluffa runt i landet. Redan på första tåget – till Warszawa – blev han bekant med en man som erbjöd honom natthärbärge. Detta fick oanade konsekvenser. Hemma hos den nyfunna bekantskapen fanns en dotter som fångade hans intresse. Fyra år senare gifte de sig i Warszawa.
Förutom att bli förälskad i Polen och språket återvände han till Uppsala förälskad i en polska som med tiden blev mor till hans fem barn. Idag är de alla vuxna och utflugna, en av dem ända till Oslo.
Hans intresse för Polen fick även andra konsekvenser. Han var starkt engagerad i 70 talets radikala kulturrörelse och verksam inom FiB/Kulturfront under de år det blåste hårt kring tidningen. Hans intresse för Polen gjorde att han ville dra sitt strå till stacken för att stödja den demokratiska oppositionen i landet. Det ledde i sin tur till att han vid ett tillfälle under det s.k. krigstillståndet på 80 talet fick tillbringa ett par nätter i polsk arrest.
– De misstänkte mig för att vara kurir mellan Brombergs förlag och Marek Nowakowski, som jag då hade översatt. Senare fick jag också äran att översätta Jacek Kurons memoarer. Han satt oräkneliga gånger fängslad under sin kamp för demokrati i Polen.
I övrigt har det polska engagemanget bara haft positiva konsekvenser.
– Ett minne för livet var när jag reciterade dikter tillsammans med Wislawa Szymborska i samband med hennes besök i Uppsala 1996. Första gången träffade jag henne 1983, när jag sökte upp henne hemma i Krakow. Jag publicerade också några tolkningar av hennes dikter i Stockholms-Tidningen på den tiden.
Tiden går fort när man träffar någon som har mycket att berätta. Vi hinner knappast komma in på vad det är han ägnar sig åt på sin icke-fritid, det vill säga som byggnadschef på Uppsala universitet. För närvarande befinner han sig i den så kallade hetluften med anledning av det planerade flytten av universitetsförvaltningen och universitetsledningen till en ny byggnad i korsningen Dag Hammarskjölds väg – Norbyvägen. En plan som inte alla Uppsalabor uppskattar,
Så vi ger honom som avslutning möjlighet att ge sin syn på saken.
– Blåsenhuskvarteret har sedan nästan hundra år varit utpekat som byggplats för ”akademiska institutioner”, så det är naturligt att det är där vi bygger när vi behöver. Och vi ska givetvis skapa något som är positivt i stadsmiljön. Men det är historielöst att tro att våra klassiska byggnader, som Carolina och Universitetshuset, såg gamla ut från början. De var också moderna när de byggdes. Vi upprätthåller en tradition i stället för att avbryta den. Om dagens byggmotståndare hade fått bestämma då, hade Carolina inte funnits i dag. Inte slottet heller.