Han är präst i Sala, uppvuxen i Falun och Hosjö, och sitt trygga falumål har han fortfarande kvar; helt säkert en tillgång i rollen som själasörjare. Fast vägen till prästerskapet var inte alldeles rak. Uppvuxen i en familj utan kristna traditioner blev konfirmationen vändpunkten.
– Den tiden i mitt liv var jättebra, och därför blev jag kvar.
Stora Kopparbergs kyrka i Falun blev hans hemkyrka, och han engagerade sig tidigt i Svenska kyrkans unga.
– En viktig sak med Svenska kyrkans unga var att man blev tagen i anspråk. Det händer något när en ung människa får förtroendet att ta hand om nycklarna till kyrkan och församlingshemmet, säger Kristoffer som var aktiv på alla nivåer inom SKU och slutade som vice förbundsordförande. Än i dag är han engagerad, som sakrevisor.
– Det känns som ett sätt att ge tillbaka till en organisation som har gett mig så mycket, säger Kristoffer och berättar sedan skrattande att själv var med och drev igenom den 30-årsgräns för uppdrag han sedan länge överskridit.
I Faluförsamlingen jobbade han med barn och ungdomar, och gick sedan Svenska kyrkans grundkurs vid Rättviks stiftsgård. Kristoffer tillbringade också ett halvår i en stiftsgård i norra England, och beslutet att bli präst började växa fram. 1998 kom han till Uppsala för att läsa teologi vid Johannelunds teologiska högskola och Uppsala universitet. Han prästvigdes i Västerås 2005, och första tjänsteåret var han pastorsadjunkt där. Kristoffer fick 2006 en tjänst i Sala, och där har han stannat.
– Jag trivs med det mindre sammanhanget, med kontinuiteten och sammanhanget. Ändå är jag präst i en stad och inte på landet, säger Kristoffer som har bra koll på vad som är på gång i Sala. Han läser regelbundet Sala Allehanda, lunchar på stan och skriver krönikor i Sala-Bladet, ett extremt täckande annonsblad som läses från pärm till pärm av folk i trakten.
– Det är fantastiskt att få skriva och nå ut på ett annat sätt än i en predikan – att i krönikeform berätta om det som är viktigt. Jag går inte oförmärkt på stan i Sala, och får mycket respons när jag träffar människor på stan.
Han säger att det finns en dubbelhet i offentlighetens roll, att det kan kännas skönt att vara mer anonym hemma i Uppsala.
– Först frågade folk i Sala om jag inte tänkte flytta dit. Men efter elva år där förstår de att jag inte har för avsikt att försvinna, säger Kristoffer vars största intresse mycket riktigt är människor – inte minst ungdomarna i församlingen som har lärt honom ett nytt ord: "kofferera". Det bygger på hans smeknamn "Koffe" och betyder "att prata mycket".
– Jag har pratat jättemycket i hela mitt liv. Jag hoppas att jag med åren också lärt mig lyssna.
Kristoffer beskriver sig som en person som gärna lägger näsan i blöt, på gott och ont. Han anser att det hänger ihop med yrket, att inte stå vid sidan av utan säga ifrån om något är fel
– Världen behöver fler människor som lägger sina näsor i blöt och formar ett "vi" som inte har ett behov av ett "dom". Ibland kan jag känna att folk tenderar att glömma kyrkans roll som profetisk röst. Om jag hade tvingats lova att vara snäll i mina prästlöften hade jag aldrig sagt ja.
Han har ett nära förhållande till sina barn. Dottern är intensivt engagerad i Harry Potter, och nu läser de tillsammans de böcker han själv läste som barn. Och i vuxen ålder har han återupptäckt tjusningen i att bygga med Lego. Passionen delar han med sonen Vilmer, och de besöker gärna Legobyggdagar Legoutställningar.
Som inspirationskälla fungerar också Brendan Powell Smiths "The Brick Bible", som visar bibliska scener i Lego.
– Vi brukar ha en krubba i varje rum till jul, och i år blev det en Legokrubba också, säger Kristoffer som har planer på ännu ett bibliskt projekt i Lego nu inför påsken.
Här i Uppsala är han engagerad i S:t Pers-kyrkan, och nu får alla de små barnskorna och -stövlarna i vardagsrummet sin förklaring
– De är på väg till en klädbytardag i kyrkan. Min fru är kyrkvärd där, men själv är jag framförallt församlingsbo.