Norbert har sina rötter i de tyska östprovinserna i ett land som sakta reste sig ur ruinerna efter kriget.
– Det påverkade mig mycket, och jag lämnade landet så fort jag bara kunde. Jag ville ut i världen och göra erfarenheter, säger Norbert, som i dag ser Tyskland återvända till vad han kallar ”självförtroende, dynamiskhet och öppenhet”. 1961 kom han till London för att studera vid Chelsea School of Art. Han försörjde sig som diskare och bartender.
– På skolan mötte jag exilanter från en mängd olika länder. Popkonsten förenade många i revolten mot traditionen. I efterkrigsgenerationen frihetskamp återstod stora etiska frågor att besvara, som miljöfrågorna och jordens fattiga.
Men för Norbert var det inte Mao Tse Tung som var svaret på alla frågor:
– Ett ärligare svar fann jag hos Dalai Lama. Genom honom blev zenmeditation ett redskap för att tänka klart för människor i västerlandet.
Redan i tonåren ville Norbert bli präst, och läste några år vid ett katolskt prästseminarium hemma i Tyskland.
– Men jag lämnade. Det visade sig att saker och ting var annorlunda än jag tänkt mig.
1965 flyttade han till Uppsala. Här blev Uppsala konstnärsklubb ett viktigt nav. Han mötte kolleger som Jan Ewemo, Lasse Hellström och Sten Eklund, och berättar lyriskt om verkstaden i ett litet trähus på Bäverns gränd, med litopress, fotolabb och möjligheter till etsning.
– Här i stan började jag med teater också, och satte upp Ionescopjäsen ”Den skalliga primadonnan” tillsammans med Studentteatern.
På 60-talet arbetade han mycket med grafik och screentryck, vilket blev hans levebröd.
– Min grundidé var massmedierelaterade postmoderna monumentalbilder.
Under åren i Uppsala var han även politiskt aktiv, bland annat som affischmakare. Det politiska engagemanget har följt honom livet igenom, och finns bland annat manifesterat i ett märkligt foto från 1988. Förstummad betraktar jag bilden, medan Norbert berättar.
– Det är en happening jag gjorde framför Berlinmuren. Jag hade på mig prästdräkt och gjorde rituella rörelser med mitt japanska aikidosvärd. Avsikten var att löjliggöra makten.
Norbert är intresserad av japansk och kinesisk kultur, och bodde och arbetade för Svenska kyrkan i Hongkong en tid.
I Sverige återupptog han på 1970-talet sina teologiska studier.
– Å, det var underbart att läsa grekiska, latin och hebreiska! Sedan var det bara att sitta och mysa i sina kunskaper.
Norbert vigdes till präst i Svenska kyrkan, men försummade inte målandet. Under tiden som familjefar, konstnär och präst i Stockholm blev han alltmer intresserad av meditation.
– Transcendental meditation, TM, var något som min ungdomsgeneration plockade upp, liksom buddism, andra österländska läror, och naturen förstås.
Norbert har mediterat i 30 år, och leder sedan många år meditationsstunder. Dagen innan vi ses har han lett en grupp i Stockholm, då och då håller han meditationsstunder i Gränby köpcentrum, i Svenska kyrkans regi. Jag säger försiktigt att det inte direkt låter som en idealisk plats, med alla människor och all köpstress? Men Norbert lyser tvärtom upp:
– Jamen det är just därför jag är där!
Norbert har lång erfarenhet av konstlivet här i stan, och sticker inte under stol med sina synpunkter
– Provinsialismen i konsten är det värsta i Uppsala, säger Norbert, som för att visa vad han menar plockar fram stor målning med titeln ”Vaksala torg”, som är full av människor. Längst uppe till höger täcker han målningen med ett vitt pappersark. Sedan tar han effektfullt bort det – och där sticker minsann domkyrkotornen fram.
– Det farliga med provinsialism är benägenheten att ta till kitsch, skrockar han.