– Att berätta nyheter är grunden i all journalistik, att berätta saker för människor som de inte redan kände till. Vi journalister ska spegla och granska samhällsförhållanden. Det är en viktig uppgift vi har i en demokrati.
När han för 22 år sedan gjorde entré på det som då hette Radio Uppland hade han redan en hel del journalistisk erfarenhet i bagaget. Han hade varit runt på flera tidningar, och tiden på Ludvika Tidning blev en viktig skola. Där började han på vikariat och fick sen fast anställning. Han hade då avbrutit sina forskarstudier i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och bestämt sig för att prova på journalistyrket.
– Jag trivdes bra i Ludvika men det var lite väl lång väg att pendla från Uppsala. Först tåg och sedan rälsbuss sista biten från Tillberga.
Till nästa arbetsplats fick han också pendla. Men resan till vikariaten på Svenska Dagbladet och senare Aftonbladet var inte lika tidskrävande.
– Det var när Aftonbladet flyttade från Klarakvarteren till Globen och Thorbjörn Larsson ledde tidningen med järnhand. Jag minns att han en gång kallade in oss som jobbade på morgonupplagan och sa att om den inte blev bättre skulle han dra in den. Vilket också skedde lite senare.
Till nästa jobb, ett vikariat på Upsala Nya Tidning som då låg i Boländerna, kunde han cykelpendla från lägenheten i Luthagen.
– Där jobbade jag av och till under ett år, bland annat som universitetsreporter. Jag skrev också om branden på Centralbadet 1990, och året efter provåkte jag för tidningens räkning rutschbanan i det nyinvigda äventyrsbadet i Fyrishov. Den dagen beordrades jag att ta med badbyxor till jobbet.
Så var det dags att byta arbetsplats igen. 1992 klev han in på Radio Upplands dåvarande redaktion i Kaniken. Där fick han lära sig ett delvis nytt journalistiskt hantverk med inspelningar och redigering av ljud. Under sin tid på radion har han varit med om många stora nyhetshändelser. En av dem var Estoniakatastrofen den 28 september 1994. Han blev den förste svenske journalist som gjorde en intervju med en av de överlevande, en man från Uppsala.
– Jag nådde honom på telefon på ett sjukhus i Finland efter att jag på något sätt kommit igenom telefonväxeln och fram till avdelningen där han låg. Jag tror att jag sa nånting om att det var av väldig vikt för hela den svenska nationen att jag fick tala med honom. Det visade sig att han inte hade något emot att prata. Efteråt blev det en intern diskussion om det var rätt att intervjua en person så snart efter att han varit med om en katastrof, och det fanns olika meningar om det. Jag fick vid ett senare tillfälle möjlighet att fråga mannen själv och han försäkrade att han inte hade ångrat att han låtit sig intervjuas.
En annan uppmärksammad nyhetshändelse han bevakat, och senare skrivit en bok om, var mordet och mordförsöket i Knutby. Under ett halvår jobbade han nästan heltid med det som blivit ett av de mest uppmärksammade morden i svensk kriminalhistoria.
– En kollega föreslog att jag skulle skriva en bok om Knutby och 2005 kom Pastorerna i Knutby ut. Jag skrev boken som en dramadokumentär där man får följa både hur livet i församlingen var och hur polisen jobbade för att utreda fallet. Församlingen var inte så förtjust i boken och anmälde den till JK, men anmälan avskrevs ganska snart.
I dag fortsätter han sin bevakning av det uppländska nyhetsläget. Fritiden ägnar han bland annat åt att musicera. Men det var inte förrän han fyllde femtio han lärde sig spela akustisk gitarr. Han skriver text och musik till egna sånger på både svenska och engelska, och Uppsalakören Tonåringarna har tagit upp en av dem på sin repertoar. Däremot har han, i vart fall inte ännu, uppträtt för publik. Kanske är det dags för debut som singer/songwriter nu när han fyller sextio!