Rubriken ovan bör förklaras. Dagens jubilar sitter förvisso inte på långvården, men hon ansvarar i viss mån för den i sin egenskap av verksamhetschef för geriatriken i sex Upplandskommuner. Och till geriatriken kom hon redan som ung.
– Om man tar och ”vänder på vårt liv” så hamnar man i slutet av 1800-talet. Det är lustigt att tänka på hur mycket dagens unga vet om musik och annat från min ungdom på 60-talet medan jag inte har en aning om vad man lyssnade på i början av 1900-talet!
Det är sådana tankar man ställs inför när man pratar med dagens jubilar. Och det tål att tänkas på, för tidsavståndet från hennes födelseår 1951 till i dag är ju lika långt – eller kort – som det är från 1951 till 1891. Men den tiden föreföll då, 1951, oändligt mycket mer avlägsen än 1951 förefaller vara i dag.
Meta Falkeborn föddes i Stockholm, på barnbördshuset Pro Patria, landets äldsta BB, men flyttade redan som femåring till Gävle, där fadern fick en tjänst på Sjöfartsverket. Hennes mamma hade tidigare arbetat på försäkringsbolag men övergått till hemmafrurollen, då Meta föddes.
I Gävle gick hon i skolan, sjöng i skol- och kyrkokörer och tog studenten. Därefter väntade Uppsala. Här började hon läsa matematik och sökte till Allmänna Sången, där hon till sin förvåning också kom in.
– Jag var intresserad av naturvetenskap men visste inte vad jag skulle bli, så jag läste matte, kemi och fysik. Jag minns att det var tio tjejer och 290 killar som började läsa matte den terminen.
Sedan kom nationslivet emellan och tog rätt mycket tid. Hon var förste kurator på Gästrike-Hälsinge nation 1977, alltså under universitetets 500-årsjubileum. Hon organiserade sig i Kuratorskonventet och kom samma år med i Greta Arvidssons Vänner, GAV, en sammanslutning för kvinnliga före detta klubbverkare på nationerna.
– Vi skrev ett antal spex med historiska ämnen. Det första var om drottning Desirée och därefter ett om Henrik VIII, berättar Meta Falkeborn och betonar det praktiska i att huvudpersonen hade så många fruar med tanke på att det bara var kvinnliga aktörer med.
– Fast jag spelade alltid karlroller. I det sista av dem, Katarina den stora från 1986, spelade jag Gustav III, lägger hon till.
Hon hade vid det laget arbetat länge på labbet på Geriatriska institutionen och såg en möjlighet att bredda sin utbildning genom att läsa medicin några terminer.
– Men jag var så lat så jag slutade inte, utan läste färdigt och blev läkare. Fast på somrarna jobbade jag hela tiden på mitt gamla jobb tills en kompis sa att det fanns ett jobb på geriatriken i Tierp.
Hon gick färdigt sin utbildning och skulle söka AT-tjänstgöring och sökte till ett antal ställen.
Avesta svarade först, så hon åkte dit på intervju. Hon berättade då i förbigående vad hennes sambo sysslade med, varvid den lokala lediga platser-listan konsulterades och man fann att det fanns ett ledigt jobb som klippt och skuret för honom.
– När jag kom hem berättade jag att jag varit i Avesta och sökt AT-tjänst och att det fanns ett jobb åt honom där. Han tog kontakt, fick jobbet och började faktiskt jobba där innan jag började, vilket kändes nästan lite snopet, säger hon.
De flyttade alltså till Avesta, men hon och sambon Vicke åkte nästan varje helg till Uppsala, där utbudet av festligheter var större. Vid ett sådant tillfälle kom han att sitta bredvid professorn i geriatrik och undslapp sig något om att hans sambo nog skulle kunna tänka sig att forska i geriatrik.
Efter ett tag ringde telefonen i Avesta och Meta Falkeborn fick höra att det fanns möjligheter att få forskartjänst i Uppsala, något hon själv inte hade hunnit tänka sig.
Så blev det i alla fall och 1995 disputerade hon på sin avhandling vid Geriatriska institutionen.
– Och nu är jag alltså verksamhetschef för geriatriken i sex Upplandskommuner. Bland annat Tierp, där allt började, avrundar Meta Falkeborn.