Guillermo bytte labbet mot lekrummet

- Hej, hej! Här är det!
Guillermo Garroz Diaz vinkar friskt från balkongen, bakom en orange- och rödrandig hängmatta.
Jag har, inför intervjun, fått veta att han har arbetat som musiker och clown, och jag är inställd på att få möta ett glatt och barnvänligt hem. Det tar inte lång tid innan mina tankar bekräftas. Först när nioåriga sonen Leonardo, som precis slutat skolan för dagen, svingar upp ytterdörren och välkomnar oss med ett stort leende. Sedan när jag ser Guillermo själv iklädd basebolltröja och flipflops, och ett stort leende. Till sist när Leonardo och hans tvillingsyster Mikaela visar upp det färgglada hemmet och "jordbävningen" som de lekt i mammas och pappas sovrum. Men då ler de lite skamset.
- Det känns konstigt att fylla 50 år. Som liten tror man ju aldrig att man själv kommer att bli så gammal, säger jubilaren från soffkanten medan barnen nyfiket virvlar runt honom.

Guillermo Garroz Diaz är en mångfasetterad man. Han beskriver sig som lite av en rebell, född i Venezuelas huvudstad Caracas. Efter att ha tagit en universitetsexamen i marinbiologi fick han ett stipendium och flyttade, 23 år gammal, till Uppsala för att satsa på en av sina drömmar: att bli forskare. Men i stället började hans intresse för naturvetenskap att svalna.
- Jag kunde inte tänka mig att sitta i ett laboratorium resten av livet. Jag har alltid varit intresserad av politik och människor, så jag började läsa antropologi i stället. Och så blev jag kvar i Sverige. Det bara blev så, säger han och skrattar.

Hans första jobb efter studierna blev som socialassistent och tolk åt kommunen. För att dryga ut kassan plockade han fram sina congastrummor och började spela, i Stockholms tunnelbanor, på Uppsalas studentnationer och med olika funk-, salsa- och folkmusikband.
- Mitt huvudinstrument är egentligen tvärflöjt, men rytmen fick jag med mig från Karibien.
Att människor innerst inne är lika oavsett ursprung, är hans sanna övertygelse. Men att inte alla delar den inställningen har han fått uppleva många gånger i Sverige.
- Det som varit jobbigt är den dolda rasismen. Att jag som läst så mycket hela tiden måste bevisa att jag kan och är kunnig, har varit väldigt tråkigt.

Musiken och hans politiska engagemang förde honom så småningom tillbaka till Venezuela. Genom ett svenskt biståndsprojekt startade han ett kreativitetscentrum för fattiga barn. Bara några år senare tog han tjänstledigt igen, då från ett nytt arbete som fritids- och musikpedagog på en grundskola, för att hjälpa gatubarn i Brasilien.
- Den tiden blev som en vändpunkt i mitt liv. Jag kom dit för att ge dem mat och lära dem läsa, skriva och spela musik, men jag tror att jag lärde mig mest av alla, säger han och beskriver den enorma dramatiken som var gatubarnens vardag:
- När man kom till jobbet på måndagen kunde tre barn ha blivit mördade, då inte sällan av polisen.

Efter tre år vände han åter till Sverige och, som han säger, sina "rika och trygga skolbarn". Att det var förmånligt att skaffa barn här var uppenbart. Han och hans fru Vanessa, som han lärt känna på salsadansgolven i Uppsala, bestämde sig för att skaffa egna barn.
- Det finns inget annat land som ger föräldrar, oavsett hur rika de är, så mycket tid att vara med sina barn. Familjelivet är nog det som fått mig att stanna i Sverige.
Sonen Leonardo plockar fram och viftar med ett fotografi på pappa som clown.
- Och här är jag! säger han, och pekar på sig själv intill pappa på fotot.

Genom ett barnprogram på spanska i närradion, där Guillermo Garroz Diaz uppträdde som alter egot "Farbror Gigge", blev han ombedd att underhålla på en barnfestival. Eftersom han inte ville förstöra mystiken kring alter egot klädde han ut sig till clown, och gjorde succé. En rad uppträdanden på olika evenemang, däribland kulturnatten, följde innan musten tog slut och han lade clownkläderna på hyllan.
Men rebell tror han att han alltid kommer att förbli.
- En gång rebell, alltid rebell. Men nu får jag göra uppror när det passar, och på ett annat sätt. Det är kanske ett tecken på att man blivit 50 år? skrattar han.