Ulrika Sahlsten är projektledare och har tillsammans med kollegerna Agneta Pettersson och Karin Myhrberg vandrat omkring på uppländska kyrkogårdar de senaste tre åren.
Hittills har de hunnit med 14 stycken i Uppsala stift, däribland Balingsta, Bälinge, Västerlövsta och Vittinge. Just nu arbetar de med 21 kyrkogårdar i Enköpings pastorat. Nästa år väntar uppdrag i Vendel och Tegelsmora.
Vid inventeringen görs en kulturhistorisk klassificering av gravvårdar och gravplatser. De gravvårdar som anses vara mycket värdefulla pekas ut så att de kan bevaras för framtiden.
– Kyrkogårdens gravvårdar återspeglar livet i en bygd, och kan ses som ett stycke lokalhistoria. Inskriptionerna på gravstenarna berättar om de människor som levt och verkat där, och berättar om personliga villkor, livsöden , familjer, släktnamn, gamla gårdsnamn, yrkestitlar som väcker nyfikenhet och förundran, och minner om gångna tider, säger Ulrika.
– Jag stötte en gång på yrkestiteln ”Hemmansbrukare”, alltså inte hemmansägare. Det var en person som inte själv ägde jorden men ändå ville ha förledet hemmans- på sin gravsten, minns Per Lundgren.
Begreppet ”värdefulla” kan innebära hög ålder, ett stilmässigt, konstnärligt värde, ett fint hantverk eller något tidstypiskt.
– Vissa gravkvarter skapar tillsammans en helhetsmiljö som har stort värde, säger Per.
– Vi dokumenterar och gör en preliminär värdering utifrån vår kompetens. Sedan diskuterar vi och stämmer av med församlingarna med nya vinklar och perspektiv, säger Ulrika som tycker det är roligt att så många församlingar och pastorat är intresserade och beredda att betala för en inventering.
– Det är upp till varje kyrklig församling och pastorat om de vill satsa på en inventering. Ytterst handlar det om att vårda och bevara, och det finns möjlighet för församlingarna att söka ekonomiskt stöd, kyrkoantikvarisk ersättning, av staten, säger Ulrika.
Under arbetets gång har hon märkt av en oro från kyrkan över att förstöra värdefulla gravvårdar när gravrätterna övergått till kyrkan. Trots att Ulrika har inventerat en stor mängd gravvårdar händer det fortfarande att hon blir berörd av inskriptionerna på stenarna:
– Såklart kan jag känna saker, även om jag har sett jättemånga gravstenar de här åren. En del texter är väldigt personliga, ofta tragiska, med barn som dött, säger Ulrika och berättar om en liten barngrav i Enköping där tre små syskon fick sin sista vila tillsammans.
Hon har också slagits av hur ytterst sällan kvinnor fått en egen gravsten, och av att hustruns namn alltid står under makens oavsett vem av dem som dött först.
– Och den sociala rangordningen följer med ända in i döden. Det säger en del om livet, filosoferar Per.
Inventeringen visar också att skillnaden mellan gravvårdarna är stor mellan land och stad. På landsbygden är gravstenarna mindre, och marken är oftast gräsklädd, medan städernas kyrkogårdar ofta är grustäckta och har fler monumentalgravar, högresta gravstenar. Fast både på landet och i stan har lokala stenhuggare verkat, ofta med sitt speciella favoritypsnitt.
– Generellt sett har de svenska kyrkogårdarna aldrig varit värdiga som nu, och de är extremt välvårdade i förhållande till för ett par hundra år sedan, då de var gräsbevuxna platser, där folk gärna samlades för social samvaro. Dessutom betade djur där.
– Av ett gammalt sockenstämmoprotokoll framgår att ”betande” djur tillåts på kyrkogården men däremot inte ”bökande”, säger Ulrika.