Alla har väl sett Ing-Marie Carlsson som Mimmi i "Tre kronor", Eva i Änglagård-filmerna eller grevinna i fjolårets "Selmas julsaga"? Hur som helst kan man säga att det blev som sexåringen tänkte. Hon som sjöng, skrev och spelade sig genom barndomens Jönköping.
Ibland antog hon en annan roll: nasarens. Ing-Marie och systern knackade dörr och sålde saker som deras pappa uppfinnaren skapat. Han som sprudlade av idéer och var ett tekniskt geni.
– Han tillverkade en vagga till mig med en symaskinsmotor, som vaggade i två hastigheter efter hur mycket jag skrek. Någon släkting lär ha sagt: "Den fleckan blir aldrig redig".
Och mer än så: En eltrampbil till lillebror med ljus och bilradio, en prinsessäng med koja till syrran. Och till tonåriga Ing-Marie en eldriven säng som kunde resa ryggstödet – och ställa in väckning så att grammofonen gick igång. Året var 1970! Hade pappan hamnat i film- eller teaterbranschen hade hans talang fått blomma, resonerar Ing-Marie i dag.
– I stället kämpade han med ett mindervärdeskomplex gentemot de som var bildade, utbildade och tjänade pengar.
Som barn läste hon mycket. Det var som en flykt från den verkliga världen – in i andra världar. Hon levde sig in i alla som skildrades.
– Jag tror att det där formades en längtan att gestalta andras liv.
En upplevelse i tonåren stärkte hennes kommande yrkesval. Riksteatern kom på besök till staden vid Vättern och gav "Vem är rädd för Virginia Woolf?"
– Uttrycksformen och skådespeleriet, att man som publik kunde få med sig så många tankar, känslor och funderingar. Det var som om en helt ny värld öppnade sig – mellan mig och dem på scenen.
Som tjugoåring valde hon att gestalta den bittra och gravt alkoholiserade 50-åriga Martha från samma pjäs när hon sökte till Scenskolan i Göteborg. En cirkel slöts, ett mål uppfylldes. Hon kom in.
Nu är det dags för ytterligare ett då och nu att mötas. Ing-Marie Carlsson spelar huvudrollen i den amerikanska komedin "Bra människor" som just nu är på Sverigeturné genom Riksteaterns försorg.
Storyn om snabbköpsarbetaren Marge som riskerar att hamna på gatan sedan hon fått sparken väcker frågor: Föds alla med samma förutsättningar? Kan man bli sin egen lyckas smed bara man lägger manken till? Eller handlar det om tur, otur eller slump?
Födelsedagsbarnet kallar den en drömroll. Den största, bästa och roligaste hon gjort.
– Marge är ingen alltigenom älskansvärd person. Hon är jättejobbig, påfrestande och grov. Och supersmart, rolig och drastisk. Men hon har aldrig haft förutsättningar att utveckla det, säger Ing-Marie Carlsson.
Hon känner igen sig i huvudpersonens utsatthet. Hon är själv från arbetarklass och under uppväxten var det stundtals skralt. Även som vuxen har ekonomin orsakat ont i magen. Att vara frilansande skådespelare innebär ojämna kassaflöden.
Under den knappa timme vi pratar allvar, skoj och skådespeleri lägger hon pannan i veck en gång: När samtiden kommer på tal. Hur fackföreningarna blir svagare, privatiseringarna eskalerar, ungdomsarbetslösheten ökar.
– Jag är orolig för hur det sociala skyddsnätet raseras mer och mer, vilket skapar en misstro mot samhället och gör att främlingsfientlighet, sexism och rasism börjar gro allt mer.
Klassresan hon har gjort vore omöjlig utan inflytande från mamman.
– Hon jobbade på bank hela livet och är en förebild på många sätt. Hon är den mest positiva människa jag vet och har en enorm förmåga att släppa det som är jobbigt och dåligt och bara se framåt.
När ena föräldern försjönk i innovationer, verkställde den andra.
– Mamma drog allt. Och pappa lekte, säger Ing-Marie Carlsson.
Moderns attityd har blivit ett motto: Att aldrig vara bitter, älta och gnälla. Att närma sig livet med en förundran, ödmjukhet och glädje.
– Och försöka se det goda hos alla. Då kan man åka på nitar. Men jag tar gärna ut glädjen i förskott. Det enda som kan hända är att det inte blir som man har tänkt, men då har man i varje fall varit glad innan.
Just nu är hon lycklig att hon har en roll och ett sammanhang, där hon njuter på scenen. Hon får utmana mig själv och möter en publik som berörs, skrattar och ibland gråter.
– Att få berätta något viktigt, något som kanske, kanske kan förändra något litet i vår samtid, det är en ynnest, säger Ing-Marie Carlsson. (TT)