– Då fick jag prova att blåsa glas, säger hon och ser det som turligt att hon flera år senare kom in på skolan på en reservplats.
– Det var väldigt pirrigt första veckan, minns hon om starten på glasutbildningen och med den bakgrund hon hade från handelsprogrammet vid Högbergsskolan i Tierp.
Efter avslutad yrkesutbildning och flera års erfarenhet som egen företagare, med egen hytta och en kompanjon som är både livs- och arbetskamrat, ser hon sina utbildningsval som en bra kombination.
– En bra grund för eget företagande, säger hon om gymnasieåren i Tierp.
Glasskolan har i huvudsak praktisk inriktning. Första året består till ungefär lika delar av att blåsa omväxlat med att öva slipning och gravyr. Till andra året väljer eleverna någon av dessa inriktningar.
– Jag valde att blåsa, säger jubilaren och förklarar valet med att det är glasblåsningens omedelbara formgivning som intresserar henne mest. Det är också den inriktning hon och maken/arbetskamraten valt att följa.
– Vi försöker att få det så färdigt som möjligt från början, säger hon och drivs av att fullända det hantverket.
Att slipa och på annat sätt efterarbeta produkterna skulle i och för sig kunna vara ett utvecklingssteg i den egna hyttan, men är inte aktuellt i nuläget.
– Att slipa är en helt annan teknik och kräver dessutom investering i dyrbara maskiner.
Kostat på har de gjort ändå, genom att bygga om en verkstad intill hennes föräldrahem till en modern glashytta med allt vad det innebär av ugnar, redskap och installationer för att klara brandsäkerhetskrav i en varm och elintensiv verksamhet.
Utveckling sker i stället med nya föremål, former och färger. För jubilarens egen del gärna i det lilla formatet.
– Jag gör smycken. Jag är bättre på små saker.
Åtminstone för tillfället får tilläggas. Under ett års mammaledighet har maken till stor del lämnats ensam i hyttan.
– Och jag har tappat en hel del av känslan i händerna. Fingrarna vill inte det som huvudet tänker. Men det kommer tillbaka med träning.
För glasblåseri är ett hantverk i ordets rätta bemärkelse. Tobohyttans tomtar och spöken kan förvisso gärna ha lite individuella särdrag, men när det exempelvis står produktion av vinglas i planeringen för dagen är kraven höga för att åstadkomma serier med likadana glas i jämna och raka former.
– De dagar vi blåser vinglas gör vi inget annat. Det kräver hundra procent koncentration och tar ett tag att få in rätt handlag.
Apropå handlag behöver glasblåsarnas alla fyra händer dessutom hjälpas åt, så det är en produktserie som till stor del fått vila under mammaledigheten.
Hyttan är inte bara produktionslokal, utan även ett populärt besöksmål och där kunderna även kan få prova på själva.
– Väldigt populärt som present, vid möhippor eller till personer som redan har det mesta. Det brukar gå bra, de flesta är väldigt nöjda med resultatet och hittills har alla fått med en sak de gjort själva.
Sammantaget beskriver hon glasblåsarkarriären och den egna verksamheten så här långt som lyckad och över förväntan, ser fram mot att fortsätta i yrket och gärna med möjlighet att förverkliga ännu oprövade projekt.
– Vi har ännu inte gjort något större konstverk för placering inom hus eller utomhus. Det skulle vara kul och är ett drömprojekt. Gärna något som man förknippar Tierp med, till exempel kråkor och varför inte i någon av samhällets rondeller.