Under sin drygt halvsekel långa karriär har sångerskan Marie Bergman turnerat flitigt i Norden, uppträtt på klubbar och festivaler och medverkat på ett tjugotal skivor (16 med eget material). Hon har vunnit Melodifestivalen tre gånger och förärats med bland annat Cornelisstipendiet 2014 och Grammis som Årets textförfattare 1989.
– I mötet med publiken handlar det om närvaro, om en vilja att gå in i mig själv, hämta inspiration och nå ut med den. Nyfikenhet och engagemang gör att allt det jag gör känns spännande, det ger mig energi och livslust, säger hon i sitt gråblå gårdshus med vita knutar.
Lika energigivande som att underhålla är ”att hålla under”, framhåller hon och syftar främst på livsfilosofin bakom hennes kurser i toning, det vill säga att göra toner utan ord. Att ljuda ordlöst är enkelt, kravlöst och läkande, menar hon.
– Jag önskar att alla skulle få lära sig att tona. När man tonar vibrerar kroppen mjukt av ljudvågor och andningen, blodcirkulationen och syresättningen stimuleras. Samtidigt uttrycker man sina tankar och känslor, får ökad frihetskänsla och säkerhet i sig själv och kan lättare klara av påfrestningar och gå vidare.
Uppväxten söder om Stockholm präglades däremot inte av stor självsäkerhet.
– Jag var rätt blyg och rädd av mig som barn, jag var mörkrädd och hade mörka fantasier som skrämde mig. Jag hade inget känslospråk hemifrån.
Ljuset i mörkret blev en rödbrun gammal Bjärtongitarr med fyra stålsträngar som elvaåriga Marie hittade i sin älskade mosters klädkammare. Hon blev snabbt fäst vid gitarren och fick den.
– Jag kunde inte skilja mig från gitarren och hade den även i skolan, jag spelade på rasterna. Gitarr var något varmt, sunt och tillåtande. Ur den växte min röst och mitt livsperspektiv fram och jag kunde forma ett eget uttryck.
Så småningom hade föräldrarna mödosamt sparat ihop till en bättre gitarr som hon fick tillsammans med de välsignande orden ”gå din egen väg”.
– Det är det största man kan säga till sina barn, det var en biljett till ett eget liv.
Så hon tog gitarren i sin famn och gick sin egen väg. Som fjortonåring spelade hon för publik, bland annat på den legendariska vispråmen Storken där hjältarna var trubadurer som Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström.
– Musiken blev en förlösning för mig. Jag hittade ett eget språk och blev mindre rädd för dialog med människor. Jag kände att den väckte något i mig och att jag kunde nå folk med mina sångberättelser.
Nu har ett drygt halvsekel med musiken och gitarren flytt.
– Gitarren är som en kroppsdel för mig, som min hand eller mitt andra hjärta. Ibland kan jag vara okoncentrerad eller missmodig, men får jag på mig gitarren så kommer jag in i mig själv, mitt i hjärtat.